Mohamed Omar

Jag har bott i Gottsunda i tretton år, sedan 2005 på Bandstolsvägen. Den vägen tillhör formellt Valsätra, men alla Uppsalabor anser att den är en del av Gottsunda. Vägen kallas i folkmun ”Banditvägen” och det är där ”allt händer”. Gängen styr på gatan. Det langas droger och hot och misshandel sker helt öppet. Det händer att det skjuts med pistol.

Vanligt folk är rädda och håller käft. Man ser hur de snabbt navigerar mellan skaror av värstingar på väg från busshållplatsen till hemmet. Med nedsänkt, ängslig blick. Man vill inte störa, inte att någon värsting ska bli provocerad. Det är framför allt på eftermiddagar och kvällar det är besvärligt. De kan det samlas upp till femtio, ibland ännu fler värstingar, på gatan. På morgnar, ungefär fram till lunch är det lugnt. Då sover de.

Jag ser allt som händer från mitt fönster. Jag hör också vad de säger. Jag kan lite arabiska och uppfattar ord som ”qahbe”, hora, ”swedi”, svensk, ”anik ukhtak”, jag ska knulla din syster. Ordet ”svensk” används som en förolämpning. På somrarna brukar jag ha balkongdörren öppen och då hör jag vad som sägs och skriks på gården. De flesta som bor här är arabisktalande, de äldre pratar arabiska medan ungdomarna pratar en blandning av bruten svenska och bruten arabiska.

Samtalen kretsar kring våld, ”jag ska knulla han”, att driva in skulder, ”jag vill ha mina pengar, fattarö”, att någon tjallat, ”jag svär det är han som snackat, den horungen”, och ibland heta diskussioner om politik i arabvärlden, som för eller emot Assad. Detta sätt att prata har även spritt sig till små pojkar så unga som nio och tio år. De små ser upp till värstingarna och imiterar dem. En gång kom en liten pojke, kanske 7 år gammal, fram till mig och sa att han skulle knulla mig. Flickorna ser man inte så mycket av, de håller sig mest inomhus.

Mina barn kan inte gå och handla själva. Det hände en gång att några killar kom fram till dem, när de kom från affären med en matkasse, och sa: ”Ge mig kassen!”. Jag var dock i närheten och tillsammans kunde vi bara gå tysta därifrån. Vi hade tur. Att vara ute och cykla är det inte tal om. Om man inte är släkt med de ledande värstingarna kan någon bara ta din cykel och du är helt hjälplös. De som har bröder eller fäder som är ledande inom gängen, eller som har ”respekt” på annat sätt, till exempel genom att vara religiös muslim, är dock mer eller mindre fredade. På vår gård finns en liten moské.

Vilka är värstingarna? De består uteslutande av invandrare och barn till invandrare. Som sagt, jag har sett allt från mitt fönster. Det jag observerat är att de som bråkar inte känner sig som svenskar, som en del av vårt samhälle, och jag tror att det är en anledning till att man kan begå brott med sådan lätthet. Det finns en in- och utgruppsmoral. De där utanför vår grupp, de som inte är som oss. Svennarna. De saknar värde och ”heder”. Man rånar och våldtar inte en av ”de egna”. Det är helt otänkbart att ge sig på en muslimsk kvinna med sjal. Men man kan råna och våldta en svenne. Så det finns en slags rasism här.

Sommaren 2016 var det stökigt i princip varje dag. Bilar brann. Folk fick stryk. Stenkastning mot bussar. Vandalism. Stöket nådde sin kulmen i mitten av juli då fullt upplopp bröt ut och pågick i flera dagar. Vi hörde polishelikoptern flyga hela nätterna. En människa dog då räddningstjänsten inte kunde ta sig fram till en lägenhetsbrand. Värstingarna kastade sten på ambulansen. Jag såg allt som hände och filmade en del från mitt fönster. Klippet finns att se på Nyheter Idag här och Upsala Nya Tidning här

Beror stöket på för få fritidsgårdar? Nej, värstingarna har allt de behöver. De har tillgång till avgiftsfri skola och sjukvård som alla andra. Det finns ett bibliotek dit de kan gå och läsa. Det handlar snarare om identitet. Hur man ser på sig själv. Man vill inte göra svenniga saker. Man vill inte vara en sådan där föraktad svenne. Därför kan man inte tala korrekt svenska, även om man kan. Därför kan man inte gå till biblioteket och läsa Strindberg och Selma Lagerlöf. Därför kan man inte ta en promenad i skogen. Därför kan man inte sjunga i kyrkokören. Det är inte den svenska kulturen som stängt ute någon, tvärtom hör den förmodligen till de öppnaste och mest välkomnande kulturerna i världen. Det finns i stället ett tryck inom den egna gruppen mot att anpassa sig.

Hur ska vi lösa detta problem? Ett första steg måste vara att minska invandringen drastiskt. Det är invandringens storlek som är huvudanledningen till att integrationen inte fungerar. En röd droppe kan upplösas i ett vattenglas, vattnet färgas inte rött. Men det säger sig självt att ju fler droppar du har i glaset, desto rödare blir vattnet. Och det är där vi befinner oss nu, på vissa håll påverkas Sverige redan mer av invandringen än vad invandrarna påverkas av Sverige. Kvantiteten, eller volymerna för att tala med Tobias Billström, är helt enkelt avgörande.

Vi behöver också en mer bestämd assimilationspolitik, ett uttalat mål att invandrarna ska försvenskas och bli en del av den svenska kulturen. Detta för att stävja och så småningom få bort in- och utgruppsmoralen som breder ut sig i invandrartäta områden och i stället främja en känsla av samhörighet med Sverige, dess historia, lagar och traditioner. Man bör vara tydlig med att svensk kultur är norm i Sverige, ungefär på samma sätt som man 2009, i den nya språklagen, fastställde att svenskan är landets ”huvudspråk”.

I paragraf 4 står det att svenska är huvudspråk i Sverige, i paragraf 5 att svenskan är samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla områden och i paragraf 6 att det allmänna har ett ”särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Denna lag kunde tjäna som underlag och inspiration för hur en lag som gör svensk kultur till ”huvudkultur” skulle kunna se ut.