Det finns två låneord i svenska språket som i grunden betyder samma sak: demokrati och populism. Det ena är så heligt att den som dristar sig att diskutera det lätt bränner tassarna. Det andra så belastat att det enbart används som invektiv.

Det finns också en allmän föreställning att folkmakt leder till bättre resultat för flertalet än exempelvis despoti – om än upplyst. Det är inte helt säkert att det alltid stämmer, men det är en bra utgångspunkt för en diskussion om problem och möjligheter, det begreppspar som managementkonsulter gärna använder för att vrida tiden rätt igen.

PROBLEM

I dagens Sverige finns en utbredd och väldokumenterad uppfattning om de problem – eller utmaningar, med politikspråk – som har drabbat vårt land. Det saknas anledning att här upprepa argumenten, de är lätt tillgängliga för den som söker. Och numera finns vittnesbörd om förekomsten av problem även på etablerade media, inte bara på de alternativa. De flesta posterna på den här listan bör kännas bekanta för var och en som följer samhällsdebatten.

– Den offentliga välfärden har vuxit till en nivå där den tar i anspråk en mycket stor andel av bruttonationalprodukten, statsbudgeten och arbetskraften samtidigt som det civila samhället får en alltmer begränsad roll när det gäller att initiera och finansiera välfärdsarbete.

– Rättssystemet förmår inte utreda och beivra de så kallade mängdbrotten, som är det slag av kriminalitet som innebär de kvantitativt största problemen för allmänheten. Det handlar framför allt om stöld, inbrott, bedrägeri och misshandel.

– Staten förmår inte längre upprätthålla våldsmonopolet i hela landet utan tvingas kapitulera för kriminella och fundamentalistiska strukturer i ett växande antal områden.

– Sverige saknar förmåga att uthålligt försvara sitt territorium mot militär aggression.

– Den svenska skolan förefaller befinna sig i fritt fall.

– Sjukvården präglas av underkapacitet, extrema väntetider och bristande tillgänglighet till specialistvård.

– En mycket stor invandring till Sverige under en jämförelsevis kort period har lett till betydande påfrestningar när det gäller bland annat ianspråktagandet av statliga och kommunala budgetmedel, belastningen på olika former av samhällsservice, ökningen av de sociala klyftorna, mottagningen och avvisningen av migranter som hävdar flyktingstatus samt kulturellt betingade konflikter i samhället.

– Det politiska systemet har utvecklats i en riktning som centraliserar makten till Regering och partikanslier på bekostnad av Riksdag och partimedlemmar, samtidigt som de etablerade partierna blir allt sämre på att spegla de uppfattningar som dominerar i väljarkåren.

– Normbildningen inom politiken och etablerade media har okritiskt anammat ett antal postmoderna teorier som framstår som kontraintuitiva för den bredare allmänheten.

Listan är lång, och under varje punkt döljer sig ett antal delproblem. Den kan lätt ge intryck av att konungariket Sverige är på väg att ta ner skylten. Så är det naturligtvis inte. Det är mycket som fungerar bra i vårt land: Sverige konstaterades nyligen vara EU:s mest innovativa land, vi har mer framgångsrikt än de flesta växlat om till det postindustriella samhället, vi har fler fördelar än nackdelar av globaliseringen och den svenska ekonomin står sig jämförelsevis bra. Man kan förledas tro att det går att se bort från problemen i listan, att det ordnar sig på något sätt. Jag tror att det vore farligt.

MÖJLIGHETER

Men vad gör vi då åt alla dessa problem? Vad är möjligt att göra? En bra början kan vara att identifiera ”omöjligheter” – det som inte kommer att fungera.

Jag tror inte att ett fördjupat skyttegravskrig kommer att leda någon vart. För dem som ägnar sig åt sådan krigföring kan det möjligen kännas befriande att karakterisera åsiktsmotståndarna som rasister och fascister, alternativt idioter och landsförrädare (beroende på vilken sida av skyttegraven man befinner sig på). Men det leder inte framåt.

Jag tror inte heller att riksdagspartierna – om de inte utsätts för ett övermänskligt tryck – kommer att såga av den gren de sitter på. De kommer inte att avskaffa eller kraftigt reducera det statliga partistödet. De kommer inte att initiera någon grundlagsändring som ger Riksdagen ökad makt över Regeringen. De kommer inte att vilja ändra valsystemet så att den enskilde riksdagsledamoten blir mer direkt beroende av de väljare som röstat fram just henne eller honom.

Jag tycker mig inte se några konkreta förslag från vare sig Regering eller opposition som är mer än krusningar på ytan när det gäller att komma till rätta med något av problemen i listan. Och inte heller tecken på en probleminsikt som utlovar sådana förslag i en nära framtid.

Och mitt bristande förtroende för de politiska partiernas möjlighet att bli en del av lösningen – i stället för en del av problemet – gäller samtliga partier. Det kan finnas vissa frågor där SD möjligen skulle vara mer handlingskraftiga än de ”traditionella” partierna. Men jag befarar att en sverigedemokratisk politik i gengäld skulle skapa nya problem och nya dysfunktionella lösningar på andra områden.

Men det finns ändå möjligheter.

Ett öppet brev i tidningen Dagens Samhälle låg nyligen till grund för ett upprop på Facebook till försvar för ett demokratiskt samhälle och en sekulär stat. På några få dagar fick uppropet mer än 2 500 undertecknare. Statsministern och övriga partiledare har inbjudits att medverka i en hearing om de problem som beskrivs i det öppna brevet. Medborgarinitiativ av det här slaget, som står fria från de politiska partierna, kan utgöra ett viktigt påtryckningsmedel och leda till en öppnare debatt om de aktuella problemen – och det oavsett om partiledarna väljer att anta inbjudan till hearing eller ej.

August Palm insåg på sin tid att den borgerliga pressen aldrig skulle komma att agera megafon för hans socialdemokratiska budskap. År 1885 grundade han därför tidningen Social-Demokraten, som i 73 år kom att bli ett av arbetarrörelsens viktigaste språkrör (från 1944 under namnet Morgon-Tidningen). Det kan framstå som en övermäktig uppgift att i dag starta en tidning som framgångsrikt skulle konkurrera med de rikstäckande dagstidningarna. Och varför skulle man det, när det till en obetydlig kostnad är möjligt att nå den helt övervägande delen av Sveriges befolkning via digitala media? Den systemkritiska opinionen klagar över MSM och dess politiskt korrekta åsiktsmonopol. Men monopol är till för att utmanas, det gäller inte bara på varu- och tjänstemarknader utan även på opinionsmarknaden.

Slutligen, den opinionspåverkan vi alla kan delta i har större betydelse än vi kanske tror. Genom egna bloggar, genom kommentarer på alternativa media, genom att våga stå för våra uppfattningar i samtal med vänner och bekanta når vi fler och fler. Som i sin tur når andra. Under de kommunistiska diktaturerna i öst rådde ett åsiktsmonopol som kunde tyckas omöjligt att utmana. Men under ytan fanns en alternativ opinion, bland annat i form av ”samizdat” – vetenskapliga rapporter, kritisk skönlitteratur och flygblad med information som undertrycktes av myndigheterna. När det gamla systemet bröt samman, som i DDR år 1989, visade det sig att den opinion som hade uppfattats som dominerande plötsligt var i minoritet.

Många tvekar inför ordet makt. Men ingen föredrar vanmakt. Översätter man makt till förmåga låter det mindre farligt. Är man missnöjd med sakernas tillstånd, är man oroad över problem som ingen tycks göra något åt, om man inte tycker att det räcker att lägga sin röst vart fjärde år, finns ändå möjligheter att påverka. Själv, eller tillsammans med andra i medborgarinitiativ. Om man vill så kan man.

Lennart Göranson är pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Konkurrenskommissionen.