Bert Stålhammar

Nu har det hänt igen. Tvärstopp i kassan på ICA. Framför mig står en äldre man lutad mot sin käpp samtidigt som han avvaktar notan på de få varor han lagt i kundvagnen.  Kassörskan ger honom notan men han säger behåll den, ta min plånbok och plocka ut det som går åt. Hon öppnar hans plånbok och hittar några sedlar men konstaterar snabbt att de inte räcker till. Oj då, säger mannen, pensionen kommer inte förrän på måndag och nu har dom höjt hyran igen och maten från kommunen har också ökat med en tia per dag.

Du måste ta bort något som är på bandet, säger kassörskan. Om du tar bort chokladkakan, korven och brödet, så räcker dina pengar.

Nehej, säger han mycket bestämt. Chokladkakan är till min tioåriga dotterdotter som kommer och hälsar på i eftermiddag. Ta mjölken i stället. Jag kan koka vattgröt på morgonen. Det åt jag som barn eftersom mina föräldrar var fattiga. Du kan ta knäckebrödet också för den delen. Jag har börjat får svårt att tugga nu, eftersom det kostar alldeles för mycket att gå till tandläkaren.

Jag låtsas att jag inte hört samtalet mellan mannen från den generation som byggde välfärdslandet Sverige och den unga kassörskan. Däremot önskade jag i den stunden att något av alla de kändis- och tramsprogram som dagligen sänds i TV någon gång hade bjudit in en gammal fattigpensionär som gäst. Kanske att både programledare och hysteriskt skrattande panelgäster då hade fått sin världsbild åtminstone något korrigerad. För att nu inte nämna alla de tittare ur samma generation som suckande sa till sig själva att man är förvisso inte ensam i fattigeländet.

Enligt senaste statistik från Pensionsmyndigheten beräknas cirka 230 000 personer leva under fattigdomsgränsen som går vid drygt 11 000 kronor i månaden. Dessutom ökar antalet för varje år. Som jämförelse kan nämnas att en invandrad kvinna med tre barn enligt Försäkringskassan får 22 249 kronor skattefritt per månad.

Det händer att jag får svårt  att sova på natten när jag ibland råkar tänka på hur fruktansvärt förnedrande våra äldre behandlas. Någon moral eller känsla för rätt och rättvisa tycks våra så kallade förtroendevalda inte besväras av. Våra 349 ledamöter i riksdagen har löner på drygt 60 000 kronor i månaden plus en del andra ersättningar. Hur stor lönen skall vara bestämmer riksdagen själv. Några krav på att ledamöterna skall åstadkomma någonting av värde för vårt land och landets medborgare ställs absolut inte. Och detta kanske är lika bra. De spår vi nu ser av både beslutsfattande och brist på handlingskraft förskräcker.

Däremot är det svårt att förstå att inte en enda av dessa 349 ledamöter med ursinnig kraft  protesterar mot den ekonomiska orättvisa som många pensionärer utsätts för efter ett strävsamt arbetsliv. Visserligen skulle en sådan person nog snabbt förpassas ur både parti och parlament och förlora sin arbetsinkomst. Men som Skriften säger  ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ”. Men kanske det själlösa tillståndet redan inträtt.

Det är bara att hoppas att fattigpensionären på ICA kan njuta av sin vattgröt. Kanske har han lite lingonsylt gjord på egenplockade lingon att förstärka gröten med, så som han åt sin gröt i barndomen. Och när han tänker på hur glad dotterdottern skall bli när hon får chokladkakan blir han varm i hjärtat.