Patrik Engellau

Jag har sagt det förut och det kommer att behöva sägas många gånger än innan budskapet slagit rot och kan börja bära frukt.

Om Karl Marx hade kommit tillbaka skulle han konstatera att den framväxande huvudmotsättningen från hans egen tid – den som stod mellan arbetarklass och kapitalistklass – inte längre gäller. Han skulle mumla och klia sig i huvudet och börja fundera över var vårt samhälles huvudmotsättning går. Efter ett tag, tror jag, skulle han deklarera att den går mellan å ena sidan den skötsamma medelklassen som jobbar, betalar skatt och tar hand om sig själv och å den andra sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (som påminner om den medeltida katolska kyrkan däri att den ville stjäla överskottet från bönderna med argumentet att den gör goda gärningar). Det senare är den härskande klassen. Den påminner starkt om kapitalistklassen för 100 – 150 år sedan även om kapitalisterna lovade välstånd snarare än, som politikerväldet, godhet. (För övrigt var kapitalisterna bättre på att hålla sina löften.)

Samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, sa Karl Marx. Det betyder att samhället är lättare att styra om alla tänker som härskarna, har samma moral, samma uppfattningar om rätt och fel och om hur man ska bete sig i största allmänhet. Härskare är därför i allmänhet ganska noga med att kontrollera – eller i varje fall försöka kontrollera – de idéer som är i svang i ett samhälle. I avsikt att säkerställa ett korrekt tänkande i Sverige förstatligade Gustav Vasa kyrkan så att han hade kontroll över dem – prästerna – som talade till allmogen. På samma vis som forna tiders präster värnar vår tids intellektuella – i huvudsak mediafolket – om att sprida idéer som gynnar politikerväldet och dess välfärdskomplex.

Vår tids problem är att den skötsamma medelklassen, till skillnad från arbetarklassen för 100 – 150 år sedan, inte vet att den är en klass. Den har vad Karl Marx kallade ett ”falskt medvetande”. Den vet inte hur laguppställningen ser ut. Den vet inte vem som är dess fiende. Den tror att det är ”sossarna” eller ”gramscivänstern” eller den mot nationalstaterna konspirerande George Soros. Den tror att den kan tala förnuft med sådana som rikspolischefen eller valfri partiledare. Den vill inte försvara sina egna intressen för att inte bli hållen för nazist. Den hukar när motståndarens aktivister närmar sig med sina plakat och hoppas att hut ska gå hem om den blundar ett tag.

Gamla tiders arbetarklass var inte så blåögd. August Palm förstod varför han blev refuserad i Dagens Nyheter. Det var klassfiendens tidning. Han drog korrekta slutsatser och startade arbetarklassens egen tidning. Arbetarklassen startade bildningsförbund, sin egen butikskedja, sina egna sjukkassor, sedermera till och med sin egen resebyrå. Arbetarklassen gjorde sig lika företagsam som sin fiende. Du kanske minns hur det gick. Arbetarklassen tog över makten från kapitalistklassen – i märkvärdigt lugna och civiliserade former – och gjorde Sverige till det föregångsland det en gång var.

Dagens skötsamma medelklass har ingen sådan kollektiv driftighet eftersom den inte fattar, eller vill erkänna, några gemensamma intressen och skyldigheter. Den är mer angelägen att ställa sig in hos sina motståndare genom att framföra politiskt korrekta synpunkter än att framhäva de eftersträvansvärda och samhällsnyttiga ideal den faktiskt lever efter.

Ok, allt medelklassen tycker och gör är inte bra, den är ibland arrogant och egoistisk. Men den är nationens ryggrad. Tänk dig hur Sverige hade sett ut om den hyggligt skötsamma, rimligt hederliga och delvis motvilligt skattebetalande medelklassen inte funnits. Överklassen har alltid varit nedlåtande mot medelklassen och kallat den småborgerlig. Men om du vill veta hur det går i ett land där småborgerligheten regerar så se på Schweiz. Jättetråkigt ställe, tycker de mondäna. Men se så välordnat och bekvämt för den skötsamma medelklassen. Och det sker inte på bekostnad av några förtryckta välfärdsklienter.

I många år har jag tänkt att om jag startade ett politiskt parti, vilket jag inte kommer att göra, så skulle det heta Medelklass. Sträck på ryggen, medelklassare.