Stefan Hedlund

Det finns ett gammalt ryskt talesätt som säger att fisken ruttnar från huvudet. När man begrundar den svenska rättsstatens accelererande sönderfall finns det all anledning att begrunda detta talesätt. Det är självfallet inte enskilda polisers fel att den så kallade uppklarningsprocenten för begångna brott har nått katastrofalt låga nivåer, alltså att allt färre kriminella handlingar faktiskt leder till påföljd.

Anledningen till att medborgarna på mycket goda grunder kan uppleva en växande otrygghet måste sökas högre upp, i politiska beslut fattade av folkligt förtroendevalda som i en skamlig manifestation av egen självgodhet har valt att prioritera egna ideologiska ambitioner framför medborgarnas lagstadgade rätt till skydd av liv, lem och egendom.

Efter många år av mummel i kulisserna har nu krisen inom polisen blivit så djup att den inte längre går att skyla över, åtminstone inte fullt ut. Även de etablerade medierna ser sig föranlåtna att från tid till annan publicera djupt stötande reportage om missförhållanden i polisens verksamhet, och i landets snabbt växande sociala medier, som inte lider av samma trängtan att vara politiskt korrekta, är kritiken skoningslös.

Det budskap som uppenbarligen förmedlas från högsta ort är att polisens viktigaste uppgift inte längre är att arrestera och lagföra kriminella element, utan snarare att upprätthålla dialog med individer som haft en bekymmersam barndom. Enskilda polismän som utbildats i respekt för lagen, och i användning av lagligt reglerat våld för att trygga medborgarnas säkerhet, får veta att man inte får söka konfrontation, utan hellre bör sträva efter att dricka kaffe och grilla korv med våldsverkarna.

De praktiska manifestationerna av polisens uppifrån ålagda handlingsförlamning är nu skrämmande tydliga. Medborgare som fått sina fastigheter ockuperade av migranter får uppleva att den privata äganderätten inte längre är tryggad, då polis och kronofogde spelar deras klagan mellan sig. Hundratals bilar har satts i brand, och medborgare förfäras över hur poliser på plats föredrar att inte ingripa. En veritabel epidemi av våldtäkter och sexuella ofredanden har dragit fram över landet, och polisens viktigaste uppgift tycks, utöver att dela ut armband, vara att så långt möjligt hemlighålla fall där förövarna är asylsökande.

De ensamkommande flyktingbarnen är ett fall i sig. Trots att det nu blivit tämligen accepterat att många varken är flyktingar eller barn, och att många av dem har ett kriminellt förflutet, tycks myndigheterna stå handfallna. De som begår brott gör det i fast förvissning om att de inte kommer att kunna straffas. Det räcker med att hävda att man är minderårig.

Till detta kan läggas att åklagare även har börjat varna för att polisens utredningar nu tar så lång tid, och är av så dålig kvalitet att allt fler brott måste preskriberas innan de ansvariga hinner lagföras. Konsekvenserna för det allmänna rättsmedvetandet kan inte beskrivas som annat än förödande.

Landets polisiära ledning tycks inte ens ha blivit skakad av att polispatruller inte längre kan sändas ensamma på uppdrag till problemområden. Utöver risk för stenkastning, får polismän som lämnar sitt fordon för att gå in i en fastighet kallt räkna med att deras fordon under tiden kan stickas i brand. Om staten på detta vis med berått mod väljer att inte upprätthålla sitt lagliga monopol på våldsanvändning måste medborgarna räkna med att andra krafter i stället kommer att utöka sin våldsverkan.

Den borgerliga oppositionens främsta kritik mot regeringen är att man inte vill satsa på 2000 fler poliser. Det är att skjuta grovt bredvid målet. De skattebetalare som förväntas betala kalaset har mycket god anledning att fråga vad det finns för sans i en politik som väljer att drastiskt sänka intagningskraven till en polisutbildning allt färre vill gå. Den naive kan förledas att tro, att det skulle vara bättre att tillse att redan utbildade och erfarna poliser kan förmås att stanna i yrket. Men det skulle kräva att man först röjer upp i den polisledning som tycks ha förlorat allt förtroende inom de egna leden.

Det kan tyckas som en omöjlig utveckling, men det finns självfallet en lösning. Det första steget måste vara att Rikspolischef Dan Eliasson tvingas att lämna sin post. Att han skulle kunna leda ett arbete med att röja upp i problem han själv i hög grad är orsak till är svårt att se. Eliasson skyddas dock av inrikesminister Anders Ygeman, som upprepade gånger förklarat att hans förtroende är obrutet. Ansvar måste därför utkrävas på högre ort.

Om oppositionen menar allvar med sin oro över krisen inom den svenska rättsstaten kan man välja att i Riksdagen gå fram med en misstroendeförklaring mot statsrådet Ygeman. Faller Ygeman, faller Eliasson, och sannolikt fler med honom. Först då är det möjligt att börja tänka i termer av ett återställt förtroende för svenska rättsvårdande myndigheter.