Om krig

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Den danske advokaten och partigrundaren med mera Mogens Glistrup lär ha sagt att Danmark inte behöver något försvar, det räcker med en telefonsvarare som utropar ”Vi ger oss”.

Jag tänkte på det när jag hörde en radiodebatt mellan två försvarsexperter, en som hette Jan Björklund, liberal och anhängare av Nato-anslutning samt en som hette Peter Hultqvist, socialdemokrat, försvarsminister och Nato-motståndare.

De två experterna diskuterade, om jag förstod rätt, två saker, nämligen dels huruvida ryssen skulle bli mindre benägen att anfalla Sverige om vi var Nato-medlemmar, dels hur ett eventuellt medlemskap skulle påverka Sveriges förmåga att hantera ett faktiskt krig. (Att det är ryssen som skulle vara fienden vet alla som gjort lumpen. Själv utbildades jag till tolk men saker och ting var så hemliga att man nästan inte ville tala om för oss språksoldater vilket språk det var vi lärde oss; jag försökte sprida ett rykte att det egentligen var norska eftersom dansknorsken genom tiderna varit en nog så allvarlig fiende till Sverige.)

I den första fråga, om ett svenskt Nato-medlemskap skulle bidra till att ryssen höll sig i schack, tyckte jag nog att Björklund hade de vassaste argumenten. Han talade om ökad ”konfliktavhållande förmåga” vid en Nato-anslutning. Bara uttrycket fick mig att känna att det här var en kille som inte hade uniformen med guldgaloner långt borta. (Liksom andra subkulturer har militären utvecklat sitt eget speciella språkbruk vars syfte nog är att outsiders ska säga fel och därmed avslöja sig som just outsiders. Den som till exempel uttalar ordet ”ubåtsjakt” på det normalsvenska sättet med betoningen på första stavelsen i stället för på det militärt anbefallna sättet med betoningen på sista stavelsen genomskådas omedelbart som civilist.)

Det var mycket knepigare med den andra frågan, alltså hanteringen av kriget sedan det väl kommit. Det knepiga var att herrarna inte verkade vilja tala ur skägget. Hultqvist var nog den tydligare, för han sa att ”den svenska linjen ligger fast”. Den svenska linjen har under några hundra år varit att inte engagera oss i krig som kan drabba svenskt territorium. Den moderna motsvarigheten måste rimligtvis vara den glistrupska, alltså att vi ger oss. Så på den punkten var det nog Hultqvist som plockade poäng.

Men man kan också förstå Björklunds position. Om Sverige alltför tydligt understryker att den svenska glistrupska linjen ligger fast blir det ju nästan som att bjuda in ryssarna att komma och ta oss. Det är nog därför han låter lite aggressiv och talar vackert om Nato.

Men det avgörande felet med en svensk Nato-anslutning är nog att vi antagligen inte skulle kunna ge oss om kriget kom eftersom Sverige plötsligt skulle översvämmas av stridslystna Nato-trupper. Vi skulle liksom bli shanghajade av Nato in i vårt eget krig när vi egentligen helst velat sticka vår fredsälskande svans mellan våra humanitära stormaktsben och kapitulera.

Jag tror att vi aldrig kommer att sätta ned foten när det gäller Nato. Oklarheten är nämligen det idealiska tillståndet för Sverige. Att bestämma sig vore att välja ett av två obehagliga alternativ: antingen att helt bryta med Nato vilket vore ungefär som att installera en glistrupsk telefonsvarare och skicka välkomsttelegram till Putin eller också att gå med i Nato och riskera att bli motade in i ett krig som vi helst vill dra oss undan.

Vad som pågått i Sverige sedan länge är ett strategiskt ickebeslutsfattande. Mitt tips är att det fortsätter. Oklarheten är vår vän.