Ian Wachtmeister

I Sverige tycks många tro att vi klarat oss undan krigens fasor genom vår neutralitetspolitik. Tänk så bekvämt att resonera så. Och så fel.

Under andra världskriget klarade vi oss genom att vara undfallande för att inte säga utpräglat fega, när vi ömsom gick Hitlers ärenden, ömsom de allierades och inte minst Stalins ärenden (till yngre läsare: han var kommunist och såg till att tiotals miljoner av hans egna ryssar mördades eller utplånades i hemska arbetsläger som kallades Gulag).

Och vi gömde oss bakom Finlands tappra kamp mot Sovjet i två krig som var de bittraste under andra världskriget. Finnarna straffades med krigsskadestånd(!) och vi kunde i lugn och ro vältra oss i vårt växande välstånd. Världen är orättvis kan man lugnt påstå, eller hur?

Den tyske nazisten Hitler fick ordentligt med stryk av de amerikanska, engelska och ryska arméerna. Ledande nazister avrättades efter Nürnbergrättegångarna och en ny fredlig era skulle börja. I stället utbröt det kalla kriget och det heta Koreakriget, som ännu inte avslutats.

Konsekvenserna i Sverige var inkonsekventa: Kommunister och vänstersocialister tog över lärar- och journalisthögskolorna, vilket märks än idag. När Berlinmuren och Sovjetunionen föll 1989 – 91, ändrades nästan ingenting i Sverige. De som mot bättre vetande i ord och handling understött Stalin, Pol Pot, Mao & kompani blev bleka om nosen några år men de lyckades dröja sig kvar i media- och skolvärlden. Därför framställer i dag nästan alla svenska media kommunismen som välvilligt kämpande mot det förfärliga västerlandet, som i själva verket skapade allt välstånd i vår del av världen. Att våra vänsterpolitiker och journalister själva hejat på historiens största massmördare, lyckades de förtiga genom sin mediala dominans. Därmed har det blivit OK att ha stöttat flera kommunistiska mördarregimer, men absolut inte de nazistiska. Inkonsekvent är väl det vänligaste man kan säga om den saken.

Nu är läget ännu allvarligare. Ett nästan tusenårigt religionskrig har flammat upp igen. Islamisterna försöker med alla medel att bekämpa den västerländska kultur som de flytt till i miljontal. Efter den ena krigsförklaringen efter den andra (IS mördarattacker) har västerlandet reagerat med att förklara varför dessa svurna fiender inte är så farliga, att illdåden utförts av enskilda störda personer och så vidare. De välplanerade massmorden i Europa begravs därför med blommor i tusental, och högtidliga krigsförklaringar mot terrorismen men INTE mot TERRORISTERNA. Ett mesigt svammel som torde öka fiendens förakt.

Det unika idag är att DEN BEVÄPNADE OCH STRIDSBEREDDA FIENDEN FINNS MITT IBLAND OSS. Somliga menar på fullt allvar att vårt försvar mot denna nya fiende ska bygga på att förstå, förlåta och prata förnuft med utbildade mördare över en kopp kaffe. Så dumma har svenskarna tidigare inte varit.

Förklaringen ligger kanske i den närmast genetiskt fega neutralitetsprincip, som i detta fall kan uttolkas som ”om vi förstår och hjälper dem kommer de inte att utföra sina bestialiska dåd här utan bara använda oss som bas. Det är ju inte överallt man kan få bostads- och barnbidrag från dem man förklarat krig emot”.

Kan det vara så illa ställt i den självutnämnda humanitära stormakten?

Övertyga mig gärna om motsatsen.