Patrik Engellau

Jag frågade min polare på den amerikanska managementkonsultfirman Boose, Goldmann, Young, McGilvie, Rubicam, Frankenstein, Mountbatten, Lingonskog, Putin & Partners vad de skulle ge för råd till en svensk som jag som bara ser en massa problem och inga lösningar och inget trovärdigt ledarskap. De skickade ett team på femton kostymklädda konsulter av olika kön och skrev en rapport varur jag nu återger sammanfattningen.

Executive summary

Sverige är verkligen under isen. Problemet är tvåfaldigt. 

För det första har ni ingen fungerande och tillräckligt spridd självförståelse. Den dominerande ideologin eller samhällsuppfattningen – det ni kallar pk-ismen, alltså tanken att politiker och välfärdsindustrin har ansvaret för nationens framtid och dessutom kompetens att säkra framtiden – är själva grundproblemet i nationen. Ni har, med ett lyckat svenskt uttryck, utsett bocken till trädgårdsmästare. 

För det andra har ni inga potentiella nationella ledare som skulle kunna samla ihop ert förnuft och leda nationen rätt. Hur skulle förresten sådana ledare kunna uppstå och få genomslag i ett samhällsklimat där dagordning och etablerade synsätt bestäms av dem som är Sveriges problem?

Vår bedömning är att det där med politiska partier för er bör vara prioritet två. Ni har de partier och politiker ni har. Inget av partierna har egentligen någon genomtänkt politik på något enda område. Gör så gott ni kan med dem ni har. 

Er första prioritet bör vara det där med självförståelsen. I Sverige finns ett stort antal individer, som kanske rentav utgör en majoritet av befolkningen, med sund grundinställning men ofta med ganska spretande och obearbetade åsikter. Ert problem är att dessa är oorganiserade. De har inga media som artikulerar och utvecklar deras åsikter, de har inga tevekanaler, inga tidningar, inga skolor, inga universitet, de har helt enkelt ingen rimligt välordnad intellektuell infrastruktur. De saknar vad Karl Marx kallade klassmedvetande, alltså en gemensam föreställning om sig själv som enat och legitimt samhällsintresse. Dessutom saknar de kurage. Det räcker med att kalla dem ”nazist” eller motsvarande så skrumpnar de inombords. De grymtar och knyter handen i fickan, men till ingen nytta.

Det första ni borde göra vore att starta en tidning – behöver inte vara på papper –, en teve- och kanske radiokanal samt rejält med egna gräv- och forskningsresurser.

Lycka till.

Herregud, tänkte jag, tio journalister, tio tevepersoner, lite forskare och tänkare plus kringkostnader, det blir 40 – 50 miljoner kronor om året. Det är mer pengar än man sett på länge.

Så jag ringde till min polare och frågade om han inte kunde tänka sig något prisbilligare alternativ. Vafan, sa han, om er egen medelklass inte själv kan hosta upp ens 50 miljoner spänn för att rädda sitt skinn, vem tror du tänker värna om ert öde? Då är ni kanske inte ens värda att rädda.

Jag vet inte, sa jag, men jag lovade att tänka på det.