Lennart Bengtsson

I sin geniala och genomgripande roman Bergtagen (Zauberberg i tyskt original) diskuterar Thomas Mann relativismens väsen som vid tiden för romanens tillkomst – den publicerades 1924 – kraftigt påverkats av den nya fysiken. Einstein hade visat med sin allmänna relativitetslära att inte ens själva tiden var fix utan berodde på rummets form, rörelse och massa och Heisenberg hade likaså visat att verklighetens finaste struktur hade en inneboende osäkerhet som gjorde det omöjligt att exakt bestämma naturens minsta detaljer. 

Även om människorna i sitt dagliga liv inte behöver bekymra sig om relativitetsteorin, förutom att vi i dag inte skulle ha någon GPS eller detaljerade rymdsonder så påverkades den intellektuella debatten och det filosofiska tänkandet från 1920-talet och framåt och ledde till ett ifrågasättande även av sådant som moraliska och estetiska normer.

Efter andra världskrigets slut aktiverades den relativistiska värdedebatten ånyo då människorna mer och mer konfronterades med andra kulturer och deras värderingar och allt det tanke- och kulturutbyte som den tilltagande globaliseringen förde med sig. Efterkrigstiden gav upphov till en enorm utveckling i privat ekonomi och förbättrad hälsa för det stora flertalet människor. Mellan 1950 och 2015 har den globala medellivslängden exempelvis ökat från 48 till 71.4 år. Ett antal allvarliga sjukdomar har eliminerats eller kraftigt minskat.  Svält har reducerats till ett minimum och idag är snarare fetma ett större globalt problem än svält. Detta till trots kunde inte många intellektuella motstå de frestelser och de dialektiska möjligheter som en relativistisk tankevärld skulle innebära. De vände sig därför bort från det moderna samhället.

Detta gällde inte minst bland den radikala vänstern som övergav sin tidiga materiella tro på ett rationellt modernt samhälle och sökte sig  i stället mot en märklig och esoterisk postmodern värld utan fasta värden och absoluta sanningar och utan tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt. Könstillhörigheten är inte fråga om biologi utan om en social kontext och vem vet kanske somliga även anser att naturlagarna också är en social konstruktion och på så sätt kunna överge hela grunden till upplysningstiden.

Ett populärt postmodernt begrepp är  en ”narrative” eller en välkomponerad sammanhållen berättelse. Inställning till klimat och energiförsörjning dikteras mer av sådana medialt baserade berättelser än av kritisk vetenskap. Likaså utgör religiösa uppfattningar inom kristendom och islam en stor frestelse inte minst för unga människor liksom olika radikala politiska idéer.

Allt är liksom lika gott och man kan tycka till om allt som man gillar eller ogillar. Oväsen från biltrafiken kan vara lika fint som en orgelkoral av Bach och en tavla målad av en schimpans kan duga lika bra som en tavla av Rembrandt. En av de mer absurda skapelserna var John Cage musikstycke på 1950-talet som fick namnet 4.33”. Han satte sig vid flygeln och spelade inte en ton på 4 minuter och 33 sekunder. Hans verk var alltså tystnaden eller snarare de ljud som publiken bidrog med under framförandet som hostningar eller prassel med gottpåsar.

Dagens tankevärld domineras i dag av postmodernistiska berättelser och har gradvis förlorat all rimlig substans. Exemplen är här legio och behöver inte upprepas. En nödvändig och kritisk debatt i viktiga frågor som invandringens form och omfattning möts med slagord och paroller och alla som råkar ha en annan uppfattning än den etablerade postmoderna förvandlas till onda andar med epitet som fascist, rasist eller ännu värre. Till skillnad från den fascinerande och djupsinniga debatten om relativistiska värdenormer i Bergtagen saknar dagens svenska debatt alla tecken på öppenhet och konstruktivt tankeutbyte och är i stort befriad från intellektuell substans och mening.

Den postmoderna världsbilden saknar såväl position som riktning. Allt är möjligt och endast fråga om en viljeakt och verkligheten förnekas med den suveränitet som endast de djupt troende kan uppvisa.