Patrik Engellau

Åtskilliga personer med gott förstånd och avsevärda insikter i svensk politik säger att migrationspolitiken under det senaste året vänt 180 grader och att ordningen nu är på väg att återställas. Sjuklövern tar ju till sig sverigedemokraternas politik sägs det – visserligen utan att erkänna detta faktum – vilket bådar gott för framtiden. Pärsen är över.

Jag blir alltid bekymrad av det där argumentet, inte för att jag har något emot ordning i migrationspolitiken, utan för att jag har svårt att upptäcka den där etthundraåttiogradaren.

Jo, jag vet att det inrättats ID-kontroller på Kastrup. Jag känner också till ett antal regelåtstramningar, till exempel skärpning av asylkraven och regelverket för anhöriginvandring. Jag vet också att antalet asylansökande nu ligger kring en årstakt på 30 000 personer, bara 20 procent av förra årets siffra.

Är det en tvärvändning? Beror det på politiken? Jag skulle svara ett försiktigt och lite osäkert nej på båda frågorna.

En minskning till 20 procent är såklart inte försumbar, men det är ändå bara en återgång till 2000-talets första årtionde, då vi taktade omkring 30 000 om året fram till dess att volymerna började öka med väldig kraft under det andra årtiondet. Hur ska vi ha det nu då? Är det här lagom?

Jag har inte hört någon av de påstådda hundraåttiograderspolitikerna lägga fram några synpunkter eller överväganden i den frågan. Jag tror inte att de ändrat uppfattning i migrationsfrågan, jag tror bara att de fick en stjärnsmäll av omständigheterna förra hösten, att de började famla efter vilka åtgärder som helst och att de nu tacksamt och lite förvånat ser sig omkring och konstaterat att den värsta stormen tycks ha bedarrat.

Politiker hade inte varit politiker om de inte snabbt försökt rycka åt sig äran av allt bra som råkar inträffa. Volymnedgången är bra. Men beror den på svenska politikers åtgärder?

Det tror inte jag (och om du anar ett främmande, nästan ödmjukt tonfall i mitt resonemang så leder ditt väderkorn rätt, för det här vet varken jag eller någon annan, ty det diskuteras inte). Jag tror att minskningen i huvudsak beror på att flyktvägarna delvis stängts och att passagen från Sydeuropa blivit alltmer svårgenomtränglig och möjligen på att Europa tagit ned välkomstskyltarna.

Men det där kan ändra sig i ett nafs, tror jag, till exempel om turkarna blir sura och öppnar kranarna eller om flyktingsmugglare som har lite mer muskler än de vanliga småhandlarna börjar chartra jättefärjor för reguljära turer över Medelhavet (eller till Göteborg). Vad händer om de hjälpsamma schweizarna, som hårdbevakar sin egen gräns för att slippa vara transitland, plötsligt tröttnar på detta otacksamma jobb och bara vinkar förbi alla som ska till Sverige? Det andrum vi fått, om det nu är ett andrum, känns mycket osäkert, tillfälligt och skört. Det mest skrämmande är att ingen pratar om hur vi ska ha det på lite sikt.

Mest påminner det mig om jibbing-skidåkning. Jibbing handlar om att göra akrobatkonster, ungefär som simhopp, på skidor i alpin terräng. Det finns en massa hopp, till exempel tresexti (helomvändning), sjutjuge (två varv), cork, dubbel bakåtskruv och misty. Det enklaste tricket är ettåtti, alltså att skidåkaren vänder ett halvt varv och fortsätter åkandes med ryggen före i samma riktning. Det funkar med lite träning och med brätten i skidornas bakkant.

Jag misstänker att svenska politiker är en sorts jibbers. De har gjort en ettåtti och fortsätter politiken i samma spår och samma riktning som tidigare. Det funkar om betraktarna är mer uppmärksamma på politikernas position än på politikens färdriktning. Häpp!