Patrik Engellau

Burkinin. Tillåta eller förbjuda?

Om du hade frågat mig för fem år sedan eller bara för ett år sedan så hade jag sagt är du galen, folk måste väl få klä sig som de själva vill.

Nu är jag inte så säker längre. Snarast skulle jag luta åt förbud om jag hade haft något att säga till om.

Betyder detta att jag är en vingelpetter och svagis som inte kan inte kan hålla kursen när det börjar blåsa lite, en person som inte klarar av att stå upp för sina västerländska värden om individuella rättigheter? Är jag en sådan som är villig att offra västerlandets heligaste principer, till exempel rättigheten att välja vad man vill ta på sig, bara för ett antal terrordåd?

Jag har flera gånger tidigare citerat min brasilianske favoritfilosof Clóvis som artikulerar en syn på etiken som jag aldrig tidigare stött på – vilket nog bara beror på min otillräckliga bildning i moralfilosofi – nämligen att etiska förhållningssätt är färskvara. Närmare bestämt definierar Clóvis moralen som ”samhällets gemensamma intelligens med uppgift att utveckla förutsättningarna för en allt bättre mänsklig samvaro”. Utveckla betyder förändra till det bättre, alltså är moralen färskvara. Gemensamma betyder att så många som möjligt ska delta i bedömningarna; moraliska uppfattningar är inget man tvingar på gemenskapen.

Vi tar ett övningsexempel, nazismen. Den som velat förbjuda hakkors och hitlerhälsningar och nazistisk propaganda så tidigt som när Hitler satt i fängelse efter ölhallskuppen år 1923 hade bara visat sin brist på västerländsk tolerans. Man kunde inte ana vad som skulle komma. Men den som inte ens efter slaget vid Stalingrad tog avstånd från nazismen var i själva verket en medlöpare, en quisling. Samma inställning, ena stunden tolerant och vidsynt, nästa stund skurkaktig och landsförrädisk. Någon gång mellan 1923 och 1943 hade samhällets gemensamma intelligens stipulerat en förändring av de moraliska hållningarna. Poängen är att båda ställningstaganden var befogade, ehuru de var motsatta, vid respektive tidpunkt.

Samhällets gemensamma intelligens har ingen enkel uppgift eftersom man från början inte vet något om eventuella framtida motsvarigheter till Stalingrad, alltså en sorts etiska vändpunkter. Man måste göra bedömningar som ibland är plågsamma eftersom de kan, och i vissa fall bör, leda till att moraliska ställningstaganden måste omprövas.

Omprövning i moralisk bedömning är en sak, omprövning i handling är en annan, men närbesläktad. Vid vilken provokation i ordningen från Hitlers sida var det dags – för England, nota bene, Sverige lämnar vi utanför berättelsen – att gripa in med våld? Einschluss av Österrike? Ockupationen av Sudetenland? Anfallet mot Polen?

Nu invänder du kanske att hela resonemanget är vinklat och islamofobiskt eftersom man möjligen inte kan jämställa islam med hitlerismen. Det är ett rimligt argument. Vi vet faktiskt inte vartåt det barkar.

Men om du frågar mig, som alldeles för sent har börjat försöka sätta mig in i saken, är det i varje fall dags att säga stopp och belägg. Jag har kommit fram till att västerlandet måste markera mot islam, etablera gränser och sätta ned foten, ”skicka signaler” kort sagt. Nu har Frankrike, eller vissa fransmän, bestämt sig för att skicka en signal i form av ett burkiniförbud. OK, om du insisterar kan jag väl hålla med om att just den signalen kanske inte var så välvald, men nu har den skickats iväg och därför är jag villig att sluta upp bakom detta franska ställningstagande. Det kommer i alla fall att behövas långt fler signaler för att klargöra vad det är för slags värderingar som gäller i västerlandet.

Låt oss mobilisera vår gemensamma, samhälleliga intelligens och aldrig glömma Clóvis. Är det någon som tycker att det är för tidigt att skicka en signal? Om du inte gillar ett burkiniförbud, vilken signal vill du i stället skicka?