Patrik Engellau

Jag är en medelålders vit svenskfödd man som betalat en massa skatt hela livet och som aldrig legat samhället, vilket i det här fallet betyder min nästa, till last. Jag har visserligen klagat över skatterna och jag har skrivit en massa böcker om hur välfärdsstaten borde reformeras, men jag har aldrig ifrågasatt systemets fundamenta, alltså grundtanken att vi svenskar har något slags solidarisk skyldighet att värna om varandra och att det är bra om stat och kommun engagerar sig för det.

Hur mycket jag än sprattlat och provocerat och uppfört mig som en gosse Ruda så har jag ändå känt mig tillhörig. Jag har bekänt mig till vad jag tror är sedan sekler nedärvda svenska värderingar. Ja, detta är mitt land. Ja, detta är min kultur. Det är en stram, vänlig, solidarisk kultur med gamla anor och vackra gamla miljöer. En gång för länge sedan turistade jag bland Västmanlands herresäten och kände historiens vingslag, Kohlswa, Westsura, Grythyttan. Flerhundraåriga hus är förkroppsligad historia, när jag ser dem vet jag att jag ingår i en kedja av generationer som en av ett oändligt antal länkar.

”Den varelse som ej sitt ursprung vördar, får inget säkert fäste i sig själv”, säger Shakespeare i Kung Lear. Under min levnadstid har det väl aldrig förekommit någon aktiv vördnad för ursprunget, men det har länge funnits respekt. Om inte annat har folk gillat att turista i gamla miljöer och att bo på herrgård.

Sedan något tiotal år tillbaka känns det inte längre så. Nu gäller inte längre aktning för vår historia och kultur, nu gäller snarare avståndstagande och förakt. Exemplen är legio: förre samordnaren Mona Sahlins påståenden om att svensk kultur bara är töntig i jämförelse med andra kulturer, förre statsministern Fredrik Reinfeldts uttalanden om att Sverige på egen hand bara åstadkommit barbari, förre vice statsministern Åsa Romsons tanke att det svenska som eventuellt finns inte är djupare än att det räcker med att åka tunnelbana för att bli delaktig.

Hur kan detta komma sig? Jag bekänner att jag inte förstår. Jag kan se två möjligheter, den ena att det handlar om ett slags demokratins snedsprång, det andra att vi står inför en målmedveten och planerad samhällsomvandling.

Vi kan ta just Westsura herrgård som exempel. Detta fina hus har under det senaste året genomgått två metamorfoser. Först blev det hbtq-certifierat och sedan tuttades det på av en migrant och brann upp.

Westsura var en asylanläggning som drevs av det privata omsorgsföretaget Attendo. Företaget beslöt att hbtq-certifiera anläggningen för att ”ett normkritiskt förhållningssätt” skulle ”genomsyra hela verksamheten” så att man inte utgick från ”stereotypa föreställningar”. Tråkigt nog blev detta som att släppa anden ur flaskan, ty en 28-årig migrant kände sig anklagad för homosexualitet och såg ingen annan råd än att tända på fastigheten varvid den brann ned till grunden. (Han fick sex års fängelse och utvisning av Västmanlands tingsrätt.)

Här står jag med mitt dilemma. De makthavare som hyllar sådant som hbtq-certifiering och immigration, håller de bara på med sociala experiment, som de tycker verkar moderna och balla, eller följer de en långsiktig och seriös, ehuru dold, plan som går ut på att tvärvända den svenska historien och skapa en helt ny kultur?

Om jag vore konspiratoriskt lagd skulle jag försöka göra en poäng av att det såklart är enklare att bygga en ny kultur om man övertygar folk om att det inte finns något tidigare kultur som står i vägen.