Sedan lång tid har media i västerlandet varit fyllda av nedsättande värderingar kring arabvärlden och islam. Det finns goda grunder för de negativa uppfattningarna.

Med ett par undantag för de länder som blivit rika på olja, har arabvärldens ekonomiska utveckling stagnerat, med elände och arbetslöshet som följd. Inget land inom gruppen kan stoltsera med internationellt erkända framsteg inom kultur och vetenskap under gångna decennier.

Under detta århundrade har islam stått för nästan all terrorism i världen, och huvuddelen har haft araber som utövare. Koranens uttolkare har haft fritt utrymme för bisarra och ofta grymma påbud.

En rad arabländer leds av diktatorer som tar lite hänsyn till förutsebar rättsordning. Strävan efter demokrati misslyckades helt under den arabiska våren. I stället har den lett till blodiga konflikter i bland annat Irak, Libyen och Syrien. Kvinnors ställning är djupt komprometterad. Kristna och judiska minoritetsgrupper har utsatts för stigande förföljelse.

Västerlandets kritik ser ofta religiös fanatism som en central orsak till dessa dysfunktionella förhållanden. Kritiken har säkert rätt i ett närsynt perspektiv. Den blir ändock gravt missvisande om inte perspektivet vidgas. Med början på 700-talet, efter Romarrikets sönderfall, tog nämligen arabisk islam otvetydig ledning i världens samhällsutveckling, och behöll denna avant-garde position under de följande fem hundra åren.

Med stor kulturell öppenhet och vetenskaplig nyfikenhet byggde de muslimska kaliferna i Damaskus, Bagdad och i Cordoba i Spanien ett framgångsrikt imperium som sträckte sig från Atlanten till Afghanistan. Imperiet kännetecknades av stor öppenhet. Högt ansedda judar och kristna medverkade konstruktivt till framgångarna. Man lånade friskt från den tidigare grekiska kulturens blomstertid men också från samtida hinduer och perser, till och med från kineser. Framstegen var mångsidiga, de innefattade bland annat filosofi, matematik, astronomi, medicin och botanik. Bekvämt papper kom tidigt i bruk när araberna översatte de stora grekiska filosoferna, som Aristoteles, Platon, Euklides och Ptolemaios. Det var dessa översättningar, inte originalen, som småningom nådde européerna. Omfattande bibliotek med tiotusentals volymer byggdes upp vid en tid då antalet opus i de främsta europeiska pergamentsamlingarna räknades blott i hundratal. Araberna excellerade i ritning av kartor, vilket underlättade sjöfart och handel. De byggde sjukhus och författade en medicinsk encyklopedi för att underlätta ändamålsenlig sjukvård. Deras katalogisering av växtriket föregick Linnés arbeten med många generationer. De använde tandkräm och deodorant, och deras storstäder fick gatubelysning flera århundraden före London.

De muslimska arabernas vidsynthet och tolerans kontrasterade starkt mot de blodtörstiga kristna korstågen, med död åt de ”otrogna” som främsta syfte. Medan koranen inte gjorde anspråk på att begränsa kunskapens framsteg, etablerade katolska kyrkan med påvar i spetsen en lamslående förbudskultur i filosofi och naturvetenskap. Västerlandets efterblivenhet förlängdes väsentligt som följd.

Imperiet föll samman på 1200-talet, främst på militära grunder. Mongolerna hemsökte Bagdad, medan kristna arméer från norr successivt trängde ut araberna från Spanien. Det som följde förblev länge sämre än det som varit. Mongolerna får ändå bättre betyg, ty den kulturgärning som ändades i Bagdad fick i alla fall fortsätta i Damaskus, Isfahan och Kairo. Den kristna invasionen i Spanien ledde till att såväl muslimer som judar kastades ut, och med dem försvann också mycket av de kulturella och vetenskapliga landvinningarna.

Aktuell kritik av araber och muslimer förlorar mycket av sin bäring mot bakgrund av dessa storslagna historiska erfarenheter. Araberna har varit mycket framgångsrika samhällsbyggare. Bruket av koranen för att underbygga intolerans, grymhet eller ren och skär dumhet beror inte på koranen utan på dess okunniga och bigotta uttolkare. Historien har lärt oss att inte bara koranen drabbats av ett sådant öde. Den har gott sällskap av bibeln.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans forskning har sedan decennier fokuserat på de internationella marknaderna för mineraler och energi. Radetzkis yrkeserfarenheter innefattar tjänsten som chefsekonom vid CIPEC, den internationella kopparkartellen, ledningen av forskningsinstitutet SNS Energy samt gästprofessurer i mineralekonomi vid Colorado School of Mines, USA, och vid Catholic University, Santiago, Chile, samt flitigt debattdeltagande under många decennier i svenska media. Radetzki har publicerat rikligt inom sin specialitet.

Två böcker har inspirerat denna blog:

J Lyons, The House of Wisdom – How the Arabs Transformed Western Civilization, Bloomsbury, 2009.

M R Menocal, Ornament of the World – How Muslims, Jews and Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain, Little Brown, 2002.