Patrik Engellau

Svenska folkets tänkande har – påstår jag helt fräckt – under det senaste året genomgått tre distinkta faser. Vi är nu på väg in i en fjärde.

Den första fasen var sluttampen på den oinskränkta pk-dominansen. Den nådde sitt triumfatoriska crescendo i och med treårige Aylans död i vattnen utanför Turkiet. Viljan att motta, välkomna och omhänderta migranter från Afrika och Mellanöstern nådde dittills oanade höjder.

Europas inbjudan till migranterna uppfattades av dem den berörde och två månader senare kom en migrantvåg, särskilt till Sverige, som ingen förutsett och som fick den svenska mottagningsapparaten att storkna.

Då började den andra fasen, den förmodade tillnyktringen. Den började i december förra året och hade två kännetecken. Det första kännetecknet var en allmän liberalisering av yttrandefriheten. Det var som Pragvåren eller den arabiska våren (och den kulminerade mycket riktigt våren 2016). Man fick säga ”volymer” utan att bli hållen för fascist. I privata sammanhang blev det möjligt att, ehuru med största försiktighet, ifrågasätta den officiella dogmen om migrationens ekonomiska fördelar för Sverige. Det andra kännetecknet var de nya politiska tongångarna som ledde till id-kontrollerna på Kastrup och en allmän uppslutning från partierna kring nödvändigheten att sluta skicka välkomsthälsningar till all världens folk. Många medborgare drog en suck av lättnad och intalade sig att vägen tillbaka till den traditionella svenska ordningen var anträdd.

Nu lever vi i den tredje fasen, baksmällan. Ingen tror längre att migrationen är lönsam för Sverige. Snarare tycks de flesta som räknar räkna med att notan till skattebetalarna hamnar mellan fem och tio BNP-procent per år plus en del sveda och värk. Men det mest besvärande för medborgarna är den molande misstanken att det svenska etablissemanget inte alls genomgått någon tillnyktring, utan bara ägnat sig åt lugnande prat. Vad hände med Ygemans planer på att deportera 80 000 människor som inte beviljats uppehållstillstånd? Vad med rikspolischefens armband som metod att stoppa våldtäkterna? Vad med Svenska kyrkans uppmaningar till kristna att inte visa sina kors för att inte provocera muslimer? Vad med generaldirektörens för Migrationsverket arroganta snubbor mot svenskar som oroar sig för framtiden?

Nästa steg i idéutvecklingen kommer att bli insikten att politikerna i själva verket inte har en aning om hur situationen ska redas upp. Vi kommer gradvis att upptäcka att deras påstådda lösningar bara är desperata hopp om att halmstrån ska rädda oss. Instegsjobb, nystartsjobb, enkla jobb, inget funkar, kanske inte ens finns. Parallellsamhällena utvecklas, blåljusattackerna fortsätter utan att polisen törs ingripa. Politikernas rådlöshet gäller inte bara migrationen, utan en rad andra områden, inte minst skolan. Där har, vågar jag påstå, ingenting skett, i varje fall inte under de senaste tio åren, som låter ana ens att en kursförändring till det bättre är i faggorna.

Inövade tankebanor är svåra att ändra. Nu levande svenskar har under hela sin livstid vant sig vid att saker och ting funkar och att ordningen alltid återinträder efter en störning och att hut till slut alltid går hem.

Fas fyra kommer när denna förtröstan upplöses och förångas, när politikens hjälplöshet uppdagas, när vi inte längre har hopp om att den civilisation och det samhälle vi vant oss vid ska fortleva. Många har redan nått denna fas.

Alltfler jag träffar rycker på axlarna och säger ”Vadå tudelat samhälle? Handskriften har stått på väggen i varje fall sedan sekelskiftet. Vi har vetat och inte brytt oss. Det är bara att gilla läget.” Deras hopp är att tudelningen verkligen blir på allvar så att de kan rädda sig själva och sina familjer in i en välordnad del av Sverige med rimlig trygghet och bra skolor. ”Jodå, det kan funka”, säger de till mig, ”se på Brasilien”. Så flyttar de till dyrare stadsdelar med lugnare förhållanden i hopp om att segregationen måtte bestå.

Andra går på jägarkurs och lägger lager av förnödenheter i källaren.

Andra åter pekar med förtröstan på politikerna och säger ”Men se! De har ju nu insett situationens allvar, allt är i goda händer, nu är en vändning på gång.” Fan tro´t, skulle jag säga.