Patrik Engellau

Ska man låta sig påverkas mest av sin naturliga lydnad inför auktoriteter eller ska man göra egna bedömningar och följa sin inre röst och göra som man själv vill? Det är inte alls någon lätt fråga att besvara. Efter andra världskriget fick tyskarna mycket skäll för att de lytt sina onda, nazistiska ledare snarare än sitt samvetes bud och därför begått många gräsligheter.

Det spekulerades om tyskarna eventuellt hade någon särskild lydnadsgen. Därför föll det sig naturligt för psykologer vid amerikanska universitet att genom laboratorieförsök fastställa hur det stod till med den amerikanska genuppsättningen i detta hänseende.

I ett välkänt experiment utrustades en experimentstudent med ett elektriskt reglage som påstods vara kopplat till en annan student i rummet intill. Ju mer reglaget vreds upp desto värre stönanden och vrål av smärta hördes genom väggen. Snart började experimentstudenten få ångest men fortsatte ändå tortyren när experimentledaren gav order. Om jag minns rätt fanns det knappt någon gräns för hur mycket lidande en normalstudent var kapabel att utsätta sin nästa för bara han fick tydliga instruktioner. Han lydde bara order, han också.

Ibland undrar jag om precis ett sådant experiment pågår i den svenska skolan. Experimentet går ut på att undersöka hur långt ett antal centralt placerade forskare i ledande skolmyndigheter kan förmå lärarkåren att genom lydnad av vansinniga order plåga det svenska skolväsendet. Det började någon gång på 1960-talet med en tilltagande centralstyrning av lärarna och en underminering av deras prestige och position i skolorna. Lärarna såg vad de tvingades till, men de föredrog att lyda forskarna framför att följa sitt sunda förnuft. Då började forskarna mäta skolresultaten genom PISA-undersökningarna för att bevisa för lärarna att den skola de förmåddes implementera blev allt sämre. Men det gjorde ingen skillnad. Lärarkåren fortsätter att lyda skolmyndigheternas alltmer uppenbart snurriga order.

Jag fattar inte varför Sveriges lärare och rektorer inte helt sonika följer sitt omdöme, sätter klackarna i backen, återtar lärarmakten och säger upp lojaliteten med alla flumteorier om att skolan är en sorts demokrati där eleverna bestämmer. ”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet”, står det i Läroplan för grundskolan. ”Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar”. Det är trams. Grundskoleelever är barn som ska läras och uppfostras, inte en sorts minivuxna som ska lära sig att betrakta lärarna som sina valda ombud.

Inom polisen verkar ett snarlikt experiment pågå. Hur långt kan överheten förmå de enskilda poliserna att tåla att de måste bete sig så att samhället havererar? Ska de lyda auktoriteterna eller följa sitt sunda förnuft? Allt fler verkar välja det senare, vilket i det här fallet närmast betyder att säga upp sig. Se exempelvis vad polismannen Nils Löfgren har att framföra. Poliskåren är nog av hårdare virke än lärarkåren.

Ett snarlikt experiment tycks även pågå med kommunerna. Hur mycket kan staten förmå dem att plåga medborgarna? Staten tvingar kommunerna att ta emot migranter, lovar ersättning till kommunerna och tar sedan delvis tillbaka löftena. I Dagens Nyheter skriker 33 moderata kommunalråd i Skåne sin nöd.

Jag fattar inte varför kommunalråden inte ger upp lydnaden, åtminstone så långt att de ordnar lokala folkomröstningar i frågan om de överhuvudtaget ska acceptera statliga tvångsplaceringar. Trots allt är de tillsatta av medborgarna, inte av staten. Men de har nog väldigt starka lydnadsgener.