Stefan Hedlund

Det har länge funnits god anledning att nära en misstanke om att feminism och kamp för kvinnofrigörelse inte är riktigt samma sak. Kampen för kvinnors friheter och lika rättigheter har en lång och hedervärd tradition, alltifrån traditionell kamp för rösträtt och rätt till abort till mera sentida ambitioner att spränga ”glastaket” för kvinnors rätt till avancemang på arbetsmarknaden, och inom den högre utbildningen. Även om det finns mycket kvar att göra, har resultaten för ”vanliga” kvinnor på det hela taget varit mycket påtagliga.

Feminismen har en betydligt kortare historia, och utfallen av den kampen är främst kommit vissa kvinnor till godo, nämligen dem som på denna politiskt korrekta framgångsvåg har surfat sig fram till för den allmänna debatten högst betydelsefulla positioner som professorer, partiledare, programledare, ofta anlitade mediapersonligheter och dylikt.

Feminismens agenda har varit påtagligt fokuserad på att skapa en ”könsmaktsordning” där de egna proselyterna har ett naturligt tolkningsföreträde, där de som dristar sig att fråga efter den vetenskapliga halten i teorier om exempelvis genus på ett närmast självklart vis kan brännmärkas, och där politiskt korrekta medlemmar av det manliga könet (som ju ändå bara är en social konstruktion) upplever det som naturligt att svära trohet till just feminismen.

Det har förvisso länge funnits ett visst utrymme för en välvillig tolkning, för att tro att även feministerna i grunden är huvudsakligen intresserade av de ”vanliga” kvinnornas (och flickornas) situation, att de är redo att slåss emot kvinnoförtryck oavsett var och av vem det utövas, även om sådana ställningstaganden skulle gå på tvärs med den grundläggande politiska korrekthetens dogmer.

I grunden gäller det vilka frågor som placeras högst på dagordningen, och vem som i dessa frågor definieras som fiender. De uppenbara favoriterna rör frågor som rör svenska kvinnors karriärvägar, såsom kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser och krav på fler kvinnliga professurer, kopplade till strävan efter makt över dagordningen inom dagis och förskola, det senare för att säkerställa att även unga pojkar skall bli pålitliga feminister.

Det som varit slående frånvarande är empati med de kvinnor och flickor som står ljusår ifrån att ens kunna drömma om att bli varken professorer, partiledare eller medlemmar av bolagsstyrelser. Den hårda kritiken mot patriarkala strukturer har nogsamt undvikit att ens nämna det kvinnoförtryck som breder ut sig i den muslimska världen.

Kvinnoförtrycket i Sverige är enligt den feministiska agendan långt viktigare att angripa än kvinnoförtrycket i länder som Iran, eller för den delen i svenska förorter där islamismen är på väg att skapa egna enklaver inom den svenska rättsstaten. I sin iver att undgå denna känsliga fråga har feminismen utvecklad en närmast rabiat hållning, där varje försök att tala om kulturella förklaringsvariabler genast måste brännmärkas som rasism.

Gudrun Schymans beryktade ”talibantal” är ett framträdande exempel på skicklig retorik som kom bra nära att tillförsäkra henne en plattform i Sveriges Riksdag, men som var kliniskt rent från varje form av empati med de kvinnor i Afghanistan som fått och får sina liv förstörda av de verkliga talibanerna. Det lidande Gudrun och hennes feministiska medsystrar utsätts för till följd av den svenska könsmaktsordningens patriarkala strukturer torde förblekna i jämförelse, åtminstone för merparten av oss andra.

Den svenska diskussionen kring det franska förbudet mot att bära ”burkini” har aktivt bidragit till att underblåsa tvekan kring feminismens grundläggande moraliska hållning.

I den franska debatten höjs nu allt fler röster som varnar för att växande spänningar mellan islamismen och den franska staten i slutänden kan komma att leda till ett veritabelt inbördeskrig. I den svenska debatten låter den skattefinansierade statsradions alltid politiskt korrekta samhällsredaktion författaren Jan Guillou raljera över denna konflikt. Burkiniförbudet är enligt honom främst en fråga för satirpressen – medan poliser i Iran tvingar kvinnor att skyla sig skall poliser i Frankrike tvinga dem att klä av sig. I Guillous värld må detta te sig som utomordentligt lustigt.

Alla vi andra kan föredra att hysa en växande och högst berättigad oro över hur islamisternas växande makt över unga kvinnor tvingar fram inte bara bärande av slöja och burkini, vilket i sig vore harmlöst. Det verkliga allvaret bakom burkiniförbudet ligger i oro över att franska islamister mutar in delar av allmänna stränder och där inför krav på bärande av burkini – med tillhörande stenkastning mot kvinnor som inte respekterar detta krav.

På twitter förklarar Gudrun Schymans glatt att det är ”Dags att köpa en burkini!” Väl bekomme. Det svenska samhället kan säkert överleva även detta hårda slag. Värre är krav på att offentliga badinrättningar vissa dagar endast skall vara öppna för kvinnor; ett likartat steg, på vägen mot ett avskiljande av delar av det svenska offentliga rummet.

Svenska feminister ställs nu inför ett avgörande vägskäl. Tänker de ta strid för muslimska flickors rätt att slippa könsstympning, barnäktenskap och utestängning från interaktion med svenska pojkar? Eller skall det öppna samhället tvingas till konfrontation mot feminism och islamism i intressegemenskap?