Jihadisten som kom hem

mohamed omar

Mohamed Omar

Bort och hem igen. Så skulle man kunna beskriva Anna Sundbergs resa. Den förlorade dottern som blev funnen. Det låter kanske som jag är ironisk, men det är jag inte. Det är en djupt allvarlig och ärlig berättelse, som berör mig desto mer eftersom den har vissa likheter med min egen. Under sexton år levde Anna Sundberg som jihadist, ja, hon trodde på jihadismen. Men hon var inte terrorist; hon skadade ingen fysiskt, däremot sig själv psykiskt. Men hon levde med en riktig terrorist, hon älskade en terrorist. Och det är också titeln på hennes självbiografiska bok Älskade terrorist som kom ut denna vår. Hon skrev den tillsammans med journalisten Jesper Huor.

Hos en och annan recensent och krönikör har det funnits en hård attityd mot Sundberg. Här ska inte daltas med jihadister! De som tänker så har, tror jag, inte förstått vilket ofantligt stort steg det är att gå från salafistisk jihadism, förmodligen den mest inskränkta, intoleranta och primitivt fundamentalistiska miljö som existerar i vår värld, till att sitta obeslöjad i Skavlans talkshow och inför hela svenska folket och kalla sig ateist. Att ta ett sådant steg kräver styrka och mod. Det betyder att man har klippt alla band till sina tidigare bröder och systrar. Gör man något så skandalöst och vederstyggligt är man antingen död för dem, någon som man utplånat ur minnet och inte nämner vid namn, eller så är man en fiende som man hatar och önskar vore död.

De som tycker att vi är för snälla mot Anna Sundberg har inte förstått vidden av hennes handling. Hon förtjänar vår respekt. För vad kräver man att hon ska göra? Klä sig i säck och aska? Det lidande hon har gått igenom under sina sexton år som salafist och den inre kamp hon utkämpat för att ta sig ur både detta inre, mentala fängelse och gruppens sociala kontroll och psykiska misshandel är straff nog. Den som inte gjort en liknande helvetesvandring bör akta sig för att döma lättvindigt.

Vilka likheter har finns mellan Sundbergs berättelse och min egen? I början av 90-talet var hon student i Lund. Hon läste enstaka kurser och studierna ledde inte någonstans. En vacker sommardag möter hon en man i Stadsparken. Han ser bra ut och är minst tio år äldre. De börjar prata och han berättar att det finns en Gud och att allt har en mening. Han heter Walid och kommer från Algeriet. Sundberg satt vid hans fötter och insöp allt mannen sade som om han hade varit en profet. Det hände något där i parken: hon upptäckte Sanningen, den som alltid funnits där som en dold skatt. ”Plötsligt fylldes jag av en klarhet, ett inre ljus. Jag strålade”, berättar Sundberg i sin självbiografi. Hon blev kär i en man och i en gud på samma gång.

Jag har haft en liknande upplevelse av att se Gud i en människa. När jag som tonåring började utforska islam kom jag i kontakt med en ung man från Eritrea. Han levde i moskén i Uppsala, som då var inhyst i en villa. Jag började också sova över i moskén och följde honom vart han gick. Han talade om änglar och demoner, om himmel och helvete, och jag trodde honom eller åtminstone trodde jag att jag trodde honom. Med sitt gåtfulla leende framstod han som en varelse från en annan värld. Ja, han skimrade. Min tid med honom inspirerade mig att skriva diktsviten ”Min kompis är ett helgon” och publicerades i samlingen Tregångare som kom ut hösten 2005. Så småningom förstod jag att min skimrande kompis var medlem i en ultrakonservativ rörelse som kallades Tablighi Jamaat. När han gick omkring och pratade med människor på stan så var det en del av ett program, ett program som gick ut på att sprida islam över världen, ja, tabligh är arabiska och betyder just förkunnelse. Jag gick också med och började resa runt till olika moskéer, sova över och predika budskapet. Vi knackade också på hos muslimer och försökte övertala dem att komma till moskén. Vi var profeternas efterföljare och ett ljus i en mörk värld. Vi satt på golvet och delade bröd, vi läste Koranen och bad tillsammans.

När hon tänker tillbaka på händelsen i Stadsparken i Lund känner hon sig utnyttjad. Hon var naiv och öppen för allt, Walid såg det och drog fördel av det. Jag känner på ungefär samma sätt när jag tänker på min första tid som muslim i Uppsala. Tablighi Jamaat såg mig bara som en proselyt, någon de kunde utnyttja för att sprida sin rörelse. Någon annan relation hade vi inte. Jag sökte vänner och kanske framför allt en fadersfigur. Jag hade växte upp med min fosterfar och sökte min biologiske pappa som kom från Iran. På något sätt trodde jag att kom honom närmare om jag lärde mig islam, vilket är ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed. Dessutom var han shiamuslim, om än bara till namnet, och sunnimuslimerna i Tablighi Jamaat betraktade shiiterna som otrogna. Jag vill lära mig mer om shiismen och iransk kultur och jag minns att jag en gång frågade en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som jag såg som en vän och en förebild, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag skulle bli shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att ”broderskapet” i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande pappa. Men ändå fortsatte jag att gå dit.

Sundberg berättar om sina känslor efter att hon blivit både ”frälst” och förälskad i den främmande mannen i parken. ”Vi sa adjö och jag gick hem med lätta steg”, skriver hon. Det är en euforisk känsla men också en känsla av utvaldhet. ”Jag såg människorna på gatan med nya ögon, såg hur de utstrålade sorg och olycka. De kände inte till Sanningen.” Det var ungefär så jag upplevde ”de andra” när jag gick där i sällskap med min kompis som var ett helgon. Det var en blandning av förakt för och medlidande med de som irrade omkring där i mörkret, som inte visste att Gud fanns och att han var stor och vis och hade sänt ner en bok med vägledning.

Den krets som Sundberg kom in i efter sin omvändelse till islam bestod inte av vanliga svenssonmuslimer som bara hade ärvt några traditioner från sina föräldrar. De var både politiskt medvetna och teologiskt kunniga. ”De tillhörde en liten och ultraradikal sekt”, skriver hon. ”En inriktning som vill återupprätta den ursprungliga tron, så som de tror att den var under Profeten Muhammeds tid på 600-talet. Det kallas salafism, efter salaf som betyder föregångare. De menar att allt som tillkommit efteråt – nytolkningar, influenser från folkliga traditioner – är kätteri som måste rensas ut.” Dock är salafismen inte en liten sekt, den kontrollerar islams heliga städer Mecka och Medina och dess vision om att återgå till de tidiga muslimerna har stor spridning, även om alla inte är så strikta och engagerade som muslimerna i Sundbergs krets. De flesta salafister tar dessutom avstånd från Al-Qaida och menar att jihad endast får utropas av stater eftersom man annars riskerar ett kaos som kan skada de islamiska samhällena och orsaka mycket lidande.

Hon hade sin man och jag hade min kompis som var ett helgon. Senare skilde hon sig från mannen i parken för att han inte var tillräckligt strikt religiös och gifte sig med en terrorist – Al-Qaida-ledaren Said Arif. De åkte till Georgien för att utkämpa jihad mot ryssarna i grannlandet Tjetjenien. Jag åkte inte på jihad med min grupp utan på missionsresor. Där lärde vi oss att leva som muslimer under dygnets alla timmar, att tänka på döden och förakta världen och dess nöjen. Det här livet var kort och oviktigt förutom som förberedelse för nästa, det riktiga och eviga livet. Vi fick ofta höra profeten Muhammeds ord: ”Världen är ett fängelse för den troende och ett paradis för den icke-troende”. Den troende längtade efter paradiset och ägnade sin tid åt att be och fasta och predika Guds ord medan den icke-troende slösade bort sin tid med att jaga vind och dömde sig själv till helvetet.

Sundberg anammade världsföraktet fullt ut under sina år som muslim och i en intervju för Dagens Nyheter den 7 mars 2016 berättar hon om alla roliga saker hon missat: ”Ja, alla samtal som jag inte har haft. Alla böcker som jag inte har läst och all musik som jag inte har hört.” Det är så mycket man inte får göra! En sak som är förbjuden i traditionell islam är att skratta. Som en del av den jihadistiska miljön fick Sundberg inte skratta, bara le stillsamt. ”Men att skratta högt och kasta huvudet tillbaka som jag gärna gör, var förbjudet och fult”, säger hon. Det var verkligen härligt att få göra det igen.”

Mentaliteten i Tablighi Jamaat är ganska lika salafismens, ja, den asketiska hållningen kanske till och med är starkare inom Tabligh. Man försöker äta lite, sova lite och även prata lite. Och det är viktigt att inte skratta då skrattat sägs komma från Satan och göra människan ful. När jag var med Tabligh-bröderna i moskén fick jag höra att Gud ser oss hela tiden och att det därför var opassande att skratta. Om du stod inför en mäktig kung, kunde de säga, skulle du då inte ha en allvarlig och värdig min? Jag fick också höra hadither, yttranden av profeten Muhammed, där han sagt till sina följeslagare att om de visste vad han visste, alltså om helvetets fasansfulla plågor, skulle de skratta mindre och gråta mer och anstränga sig mer i sin dyrkan. Jag fick höra att Muhammed log, men aldrig skrattade.

De först uppenbarade kapitlen i Muhammeds bok, mera känd Koranen, har en skräckfylld grundstämning. De skildrar den nära förestående domedagen då Gud förgör sin skapelse. Den skulle komma helt plötsligt, när man minst anar det. Det fanns ingen tid för skratt. Men i Koranen finns det en vers där skrattet faktiskt skildras positivt. Då handlar det om skadeglädjen paradisets invånare känner när de tittar ner på de olyckliga som torteras i helvetet. I K. V. Zettersténs översättning från 1917 låter den så här: ”Och den dagen skola de, som tro, skratta åt de otrogna”.

Men så länge vi befinner oss på jorden bör vi oroa oss och våndas över livet efter detta snarare än skratta. Vi fick höra berättelser om hur Muhammeds följeslagare vakade hela nätterna, gråtandes i ångest. Jag minns hur skamsen jag blev när jag tillrättavisades av någon from och allvarlig typ för att ha skrattat högt. Det var inte samma sak när en född muslim blev tillrättavisad, tyckte jag. De var liksom självklara muslimer. Jag kände att min muslimska identitet var ifrågasatt och jag var rädd för att bli utfrusen. För kvinnor är det ännu värre eftersom deras röst räknas till det som kallas awrah, en del av deras nakenhet. Rösten anses kunna fresta män och kvinnan bör därför tiga i deras närvaro eller förvränga sin röst så att den låter ”manlig”. I Koranen befaller Gud profetens hustrur att inte tala med mjuk röst så att de frestar män. Många muslimska kvinnor känner inte till denna förmaning, struntar i den eller tar väldigt lätt på den, men Sundberg var som sagt salafist och dessa försöker att följa Koranen och Muhammeds undervisning till punkt och pricka.

Sundberg berättar hur hon tog avstånd från sitt tidigare liv som icke-muslim. Det var något fult och skamligt som skulle döljas; hon klippte sönder ”olämpliga” kläder och gamla fotografier. Relationen till familjen förändrades, hon kunde inte längre fira jul hos föräldrarna: ”Det var förbjudet att fira eller ens närvara vid kristna högtider.” Sundberg börjar förakta sina egna landsmän och sin egen kultur samtidigt som hon idealiserar allt islamiskt. För att markera sitt nya liv som muslim tog hon ett nytt namn, det arabiska namnet Hind. I islams historia skildras hon som en av Muhammeds mest hatiska fiender, hon hatade honom eftersom han dödat hennes familj, men som sedan, när profeten erövrat Mecka och var på väg att bli Arabiens härskare, omvände sig till islam.

Hennes identifikation med de salafistiska muslimerna och hat mot den egna kulturen blir så starkt att hon till och med jublar när jihadisterna störtar tvillingtornen i New York den 11 september 2001. Hon greps av ”skräckblandad förtjusning” och såg det som att den förtryckte hade rest sig och slagit sin förtryckare, David hade slagit Goliat. Sundberg betraktar 11 september-jihadisterna som sina bröder i tron. ”Attacken mot Amerika har med mig att göra, det vet jag”, konstaterar hon. ”De strider på en annan front, men tillhör samma rörelse, kämpar i samma globala krig”. Hon förstår, även om hon inte uttalar det, att det inte bara är ett krig mellan en stat, USA, och en terrorgrupp, Al-Qaida, utan något mycket större och djupare: ett kulturkrig mellan de som älskar livet och de som älskar döden, mellan de som vill skratta och de som gråter av fruktan för helvetet och längtan efter paradiset.

Efter att ha följt Sundberg på hennes vandring genom mörkret får vi följa henne ut. Befrielsen från det mentala fängelset kom i försiktiga små steg som sedan blev till kliv. Hon börjar fundera och tvivla, hon minns och längtar efter sitt tidigare liv, och hon läser västerländsk, sekulär litteratur. Och så ser hon på TV! Hon fastnar för teveserien Cityakuten och känner starkt med läkaren Mark Greene när denne dör i cancer. Hon smygtittar på TV när barnen somnat. Det är som att äta av förbjuden frukt och hon skäms men kan inte låta bli. Hon påminns om att det finns något grundläggande mänskligt som förenar troende och icke-troende, muslimer och icke-muslimer, och att godhet finns hos alla. Hon kan inte längre förmå sig att hata icke-muslimer och hon vågar tänka det som hon alltid vetat: att de inte är sämre än muslimer. När jag var en ung kille i Tablighi Jamaat minns jag en kväll hur jag satt i moskén i Uppsala och fingrade på ett radband eller försökte läsa Koranen. Vid min sida satt en äldre man, en av dem som undervisade mig i islam, och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet”. Jag kommer aldrig att glömma den smärta jag kände. Han och de andra bröderna fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim. Så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung och skör människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

Sundberg kunde se sina icke-muslimska medmänniskor på nytt sätt; hon kände sig inte längre överlägsen utan blev allt mer självkritisk och ödmjuk. ”Under våren tog jag av mig slöjan och slutade efterhand att be”, skriver hon. ”Varför skulle jag knäfalla för en Gud som ville att jag skulle underkasta mig utan att ifrågasätta, som ville att jag skulle hata otrogna.”

En av styrkorna i Sundbergs skildring är att hon hjälper att förstå jihadismen inifrån, att den av jihadisterna själva inte upplevs som ondska utan som det högsta goda. När hon var en del av rörelsen såg hon jihadisterna som ädla riddare i kamp mot draken. Och detta är en mentalitet som jihadismen delar med all religiös fundamentalism: känslan av utvaldhet. Det ska bli intressant att se hur Sundberg utvecklas framöver. Hennes erfarenheter är värdefulla och jag skulle vilja se henne delta mer i debatten om hur Sverige ska hantera hotet från islamismen.

35 thoughts on “Jihadisten som kom hem

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Att läsa detta ger ett intryck av fullständig obegriplighet – något som var totalt främmande i den akademiska värld jag själv mötte i Uppsala. Där var det främst vetenskapen och den rationella kunskapen som räknades. Man upptäckte skönheten och tankeglädjen med matematiken, filosofin och fysiken.

    Privat var det ett gefundenes Fressen med ständiga gasker och skutt där det vimlade av vackra och intelligenta flickor. Sedan gick man på bio och såg Ingemar Bergman och nya italienska filmer. Vad kunde man mer önska sig. Kriget hade tagit slut, förnuftet rådde och på Dagens Nyheter höll Herbert Tingsten ordning och reda och det trams som man idag läser i tidningen kunde man inte föreställa sig. I Uppsala såg Ingemar Hedenius och Konrad Marc-Wogau till att man kunde tänka klart och rationellt.

    Vad som idag händer i den akademiska världen och i religiös och politisk förvirring kunde man inte föreställa sig kunde hända – det hörde snarare medeltiden till. Det är inte utan att jag tycker synd om dagens svenska ungdom.

    Liked by 5 people

  2. Gunilla skriver:

    Ja, dessa män är mycket skickliga i ‘religiös förförelse’. De benämns ofta som karismatiska. Jag tänker på Mel Gibsons film Christ och hur jävulen framställdes; förklädd till godheten. Och mycket riktigt; han frestade; och många har inte styrkan eller insikten att stå emot. Och det är sant; många unga kvinnor är otroligt naiva. Men det är inte så konstigt i ett länge skyddat land och skyddande kultur.

    Liked by 2 people

  3. Aha skriver:

    Anna Sundbergs bakgrund som f.d. Jihadistkvinna är i sitt engagemang betydligt mer omfattande än de kvinnor som under andra världskriget fraterniserade med tyskarna. Det tyskarna gjorde var sju resor värre än vad dagens Jihadister mäktat med så man skulle kunna säga att Anna Sundbergs fraternisering är likvärdig de europeiska kvinnornas medlöperi.
    Vid krigsslutet kom de europeiska kvinnorna att bli skändade offentligt och fick nog fortsättningsvis vara inställda på att leva på livets skuggsida. En och annan lär väl också hamnat i fängelse.

    Att stödja Jihadismen bör vara straffbart, frågan blir alltså om det också ska gälla för hustrur till Jihadister. Mohamed vill uppenbarligen fria. Det tål att diskuteras.

    Liked by 1 person

    • Jans skriver:

      Om det går att visa att hon begick brott under sin tid som jihadist skall hon straffas för dessa brott, inget annat. Vi lever inte i ett lynchmobbssamhälle.

      Gilla

      • Jans skriver:

        Jo, men nu är det väl vittnesmålen om vad som händer inne i jihadismens innersta som är Annas viktiga bidrag. Men visst, vi skall förhålla oss skeptiska samtidigt, hon kan ju begått oegentligheter under jihadisttiden.
        Hur som helst är de kunskaper som hon förmedlar otroligt viktiga och otroligt svåra att få tag i för oss som står utanför dessa vidriga ideologier. Precis som att det var viktigt att lyssna på vad en avhoppare från Sovjet hade att berätta under Kalla Kriget.

        Gilla

    • Hedvig skriver:

      Jo, jag såg Skavlans intervju med Anna Sundberg. Ändå är det för mig obegripligt att en ung studentska uppvuxen i en välmående medelklassfamilj och med pojkvän, kan ge upp sitt eget liv pga en förälskelse i en hårdför islamist och terrorist. Hon måste ha haft en väldigt oklar personlighet. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

      Gilla

  4. Detta har jag bara hittat på skriver:

    Förståelse är bra men Omars artikel är ändå djupt problematisk. Det som sker nu med islams intåg i Europa kan analyseras på två sätt, ett är det gängse perspektivet där man utgår från att vi är i fredstider. I detta ljus kan möjligen inte Anna Sundberg och andra muslimer med liknande övertygelser spärras inne. Detta har medfört Charlie Hebdo, Köpenhamn, Bataclan, Nice, London, Madrid etc etc, det finns inget slut. Just för att ingen kan se något slut så börjar gradvis detta perspektiv ändras och burkini-diskussionen är ett led i detta. Vi går steg för steg mot ett annat perspektiv, nämligen att vi redan befinner oss i ett nytt slags krig. I krig med politisk islam men distinktionen mellan islam och politisk islam är inte praktiskt användbar så all islam måste förbjudas, steg för steg. I detta perspektiv så är Anna Sundberg en landsförrädare och borde dömas därefter. Landsförrädare är det få som predikar förståelse för.

    Liked by 2 people

  5. Ivar Leek skriver:

    Är det verkligen ett stort steg värt att hylla och beundra är inte hennes ”avhopp” fråga om grundläggande mänsklig självbevarelsedrift? Det finns många som har förklarat jihadism , salafism , m.m . inifrån, bl.a. du själv men få av dessa har fått möjlighet att ”marknadsföra” sej hos Skavlan eller andra medier inför ett boksläpp, jag tycker att det är mycket befogat att kritiskt granska ”offerkulturen” .

    Liked by 2 people

    • Jans skriver:

      Fast se hennes uppmärksamhet som att medierna är nyttiga idioter, fast åt andra hållet som omväxling. I vanliga fall utmålas ju islam som en trevlighetsinrättning som till och med ärkebiskopen gärna vill vara med i och där Schyman vill bada i burkini. Här leder mediernas längtan att få berätta en spännande historia till att det budskapet balanseras, för en gångs skull.

      Gilla

  6. Hovs--hallar skriver:

    Att Sundberg lyckades resa sig ur denna helvetiska hjärntvätt och återvända till ett normalt liv påminner mig om den hjärntvätt vi alla dagligen utsätts för av makthavarna och deras lakejer i media. Det inger hopp, helt enkelt.

    Om S. kunde kasta av sig detta, så borde vilken svensk som helst kunna genomskåda och förkasta de helt horribla lögner om invandringen och om islam, som sprids i media.

    ”Asylinvandringen är lönsam på sikt” — Hur kan det vara så, när Sveriges mest invandrartäta stad, Malmö, ständigt får allt mer katastrofalt dålig ekonomi och skulle gå i konkurs om man inte hölls under armarna genom bidrag från bättre lottade kommuner?
    http://www.realtid.se/blir-det-lang-sikt-snart

    ”Islam är fredens religion” — Hur kan det vara så, när det dagligen i islams namn utförs terrordåd någonstans i världen? Och varför måste tex. den fd. muslimen Mona Walter leva med skyddad identitet pga. hot från muslimer? http://monawalter.com/

    Och så vidare…

    Liked by 5 people

  7. Hovs--hallar skriver:

    Mohamed skriver:
    ”…Och detta är en mentalitet som jihadismen delar med all religiös fundamentalism: känslan av utvaldhet…

    Just så — och inte bara religiös fundamentalism, utan även politisk extremism. Jag minns från min förvirrade ungdomstid, när jag under några år drogs med i extremvänsterns tankevärld, hur jag inbillade mig ha förstått något om världen som gjorde mig speciell.

    På motsvarande sätt inbillar sig även de som dragits in i den numera aktuella versionen av vänsterextremismen, ”Kulturvänstern 2.0”, även kallad ”PK-ismen” osv., att de är liksom bättre och finare än vi andra — vi snustuggande stackars lantisar som inte förstått att Sverige blir ett bättre och lyckligare land om man fyller det med ett obegränsat antal bidragsberoende asylmigranter från muslimska länder!

    Liked by 1 person

  8. Lennart Göranson skriver:

    Mycket fint och klokt skrivet. Om vi vill bli väl rustade mot jihadism och andra slag av fundamentalism är det viktigt att förstå hur det fungerar, även på den individuella nivån. Att förstå är inte samma sak som att visa förståelse. Vi blir inte tillräckligt väl rustade om vi stannar vid schabloner och slagord. Det gäller att vända på varje sten, eller, med Brechts ord ”Vad du inte själv vet, vet du ej”.

    Liked by 1 person

    • Mycket snack i liten skriver:

      Jo det är fint, jag är inte oenig, men i varje ögonblick så vet vi bara vad vi vet just då och måste besluta oss för handling. Jag anser att jag vet nog om islam för att omsätta det i handling, och i fallet Anna Sundberg så tycker jag också att det är ganska klart.

      Gilla

  9. NETTANN skriver:

    Nja, den här analysen var inte så imponerande och slutsatserna ligger på ännu lägre nivå.

    Det är svårt att producera respekt för någon som på diffusa grunder frivilligt bekänner sig till extrem våldsideologi och så småningom helt sonika talar om att nu är det stadiet i den egna personlighetsutvecklingen passerad. (Påminner mig om en kollega som var imponerad av att Annika Östberg hade ”kommit tillbaka”, d.v.s. blivit släppt ur amerikanskt fängelse och sedan fått samma behandling av svensk kriminalvård – och därefter inte återgått i grov kriminalitet.)

    Folk som tar sig fram i livet utan att stödja andra i deras dödande kan jag ibland känna respekt för.

    Liked by 2 people

  10. Malkom skriver:

    PS. Magnus Norell skriver intressant om tidigt reforminriktat försök. Mu’tazalitiska idévärlden (som efter att islam kom i kontakt med grekisk filosofi, via det bysantinska och sassanidiska väldena) öppnade en dörr till en diskussion om relationen mellan gud och människa, hur gud kunde förstås samt vilken plats förnuftet skulle ha i den relationen.

    En kort öppnare, rationellare period växte fram under 800-talet präglad av Mu’tazalitiska idévärlden och slogs sen ner av den mer auktoritära Ash’ariska skolan som därefter ”stängde dörren” till vidare tolkningar av religionen. Islam var färdigtolkad och principen som kallas taqlid slogs fast; alltså läran om att blint följa sin föregångare.

    ”Idag utkämpas denna strid fortfarande inom islam, men med de reformerta krafterna i minoritet och med svagt eller inget stöd i väst”

    http://ledarsidorna.se/2016/08/magnus-norell-terror-och-vald-i-guds-namn/

    Liked by 1 person

  11. P I Persson skriver:

    Jag brukar sällan gilla Omars skriverier men här få jag ge mig. Här finns en ärlighet och öppenhet som jag saknar hos många som kommenterat, som inte förstår och inte vill förstå. Den extrema islamismen är idag förmodligen samhällets och världens största hot och vi har ingen möjlighet att bemöta det om vi inte åtminstone försöker sätta oss in i hur mekanismerna fungerar. Jag instämmer med MO, Anna Sundbergs avhopp är värt all respekt och ni som verkligen inte kan tro att ni själva under några som helst omständigheter kan tänkas falla offer för extremisters värvande, ni misstar er.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Nej. Nästan alla människor tar spontant och bestämt avstånd från stympning, mord, lemlästning, slaveri, våldtäkt, stening och allmänt eländesskapande som denna kvinna uppenbarligen gärna gett sig hän eller åtminstone mycket starkt solidariserat sig med. Hon är ett så uppenbart undantag att inga generella regler eller lärdomar kan härledas från hennes fall. Hon är och förblir en niding.

      Detsamma gäller förstås riktigt hängivna kommunister.

      Vi har redan metoder och institutioner för att hantera brottslingar, nämligen via rättsväsendet. Tack så mycket för tipset, men inget nytt under solen.

      Liked by 1 person

    • Aha skriver:

      Frågan var inte om man kunde falla offer för extremisters värvning eller inte utan frågan gäller om det ska vara straffbart eller inte att stödja (dödsförhärligande) extremister.
      Situationen var ungefär densamme för många nazister efter andra världskriget.

      Gilla

      • Jans skriver:

        Det centrala är ju på vilket sätt detta stöd manifesterats. Om man begått brott i och med sitt stöd skall man straffas oavsett om man är/var nazist eller jihadist. Om man inte begått brott skall man inte straffas. Det är tillåtet att tycka och tänka precis vad som helst i vårt samhälle. Att sedan du och jag tycker det är vidriga tankar är inte relevant. Man skall straffas för vad man gör, det andra, att straffas för vad man tänker är ”1984” av George Orwell och det vill vi inte ha.

        Liked by 1 person

    • Detta gillar jag inte alls skriver:

      Intressant hur man kan missförstå så djupt. Att det finns svaga människor är en sak, men att då välja den mest fruktansvärda ideologi vi har på jorden idag, jo vi kan förstå, liksom vi kan förstå att nazismen utövade en lockelse som blev många övermäktig, man lockar helt enkelt fram ondskan. Vad är P I Perssons slutsats? Jo vi förstår, liksom man förstod i Nürnberg.

      Gilla

      • P I Persson skriver:

        Min slutsats är att det är skillnad på ”att förstå” och ”att ha förståelse för”. Jag får också återupprepa att det rimligen är mycket bättre när en människa bryter sig ut ur ett destruktivt sammanhang än när hon inte gör det.

        Liked by 1 person

  12. Lennart Bengtsson skriver:

    När jag återigen läser denna text så frågar jag mig hur man bäst skall uppfostra unga människor så att det inte faller till föga för religiös och politisk rappakalja som i de skildrade fallen. En naturlig instinkt borde ju vara att ställa sig tveksam till något som inte empiriskt kan beläggas. Och för det som man inte begriper borde man kräva en förklaring. Detta borde ju vara en av skolans huvuduppgifter. När jag själv gjorde detta som frågvis 11-åring blev jag vederbörliga utslängd ur svenska missionsförbundets församling i min hemstad, något som jag aldrig beklagat eller saknat.

    Bara tanken att föreställa sig ett liv efter döden är fullständigt absurt eftersom alla sinnesorgan slutar att fungera vid dödstillfället.

    Att lura i unga oskyldiga människor något sådant borde helt enkelt vara straffbart.

    Liked by 2 people

  13. Jasa skriver:

    Kan Omar förklara resan som Maher Zain (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/758647?programid=2071) gjorde? Kommer hit som 8-åring från Libanon, med i gängbråk som tonåring, lyckas som musiker och producent, sedan hittar han islam och Allah via ett tillfälligt besök i en moske där han lyssnar till en iman som ger honom svar på de stora livsfrågor han grumlar över. Hade nog varit bättre om han träffade en präst från svenska kyrkan eller ännu bättre om han insåg att livet inte har några gåtor alls.

    Gilla

  14. Ulla L skriver:

    Det måste börja med att föräldrarna lär barnen att allt är de maktsugnas påhitt och sagor i syfte att kuva människorna.

    Gilla

  15. Sixten Johansson skriver:

    Det här ser jag som Mohamed Omars kanske bästa och viktigaste text av alla de unikt särpräglade och givande som han har skrivit. Varken jag eller någon av oss kan veta hur sann och äkta Anna Sundberg är i själ och hjärta – sådant brukar hänföras till en eventuell gud att döma om. Ordet respekt kan leda tankarna och känslorna fel, men precis lika gärna leda dem rätt. Till och med om du står inför en mördare och själv riskerar livet bör du ha respekt både för hans människovärde och för hans avsikter och förmåga, hur mycket hat du än må känna och även om du i självförsvar måste lemlästa eller döda honom. Om du inte har förmåga att visa även en levande eller död fiende respekt är din kunskap och erfarenhet som människa mycket begränsad. Du känner inte ens dig själv i djupet av din egen djurisk-mänskliga, gudomliga natur. Alltså har du bara gått ut livets grundskola – det är delvis ditt eget val om du vill studera vidare, delvis tvingas du kanske.

    Jag instämmer helt i kommentarerna av Hovs-Hallar (11:07, 12:07), Lennart Göranson (13:17) och P I Persson (15:50). Som även Hovs-Hallar förklarar finns fundamentalism i olika ideologiska dräkter rakt framför ögonen på oss i dagens Sverige hos hundratusentals vuxna, normalbegåvade, normalklassade individer, hos vilka svennebananer som helst. Så har det alltid varit. Om vi inte lär oss begripa mer av hur människan fungerar vandrar vår exotiska civilisationsform vidare in i en evolutionär återvändsgränd och slocknar där.

    Jag känner mycket väl igen MO:s och Anna Sundbergs erfarenheter och kan applicera dem även på de politiska, psykologiska och psykiatriska fälten. På den religiösa sidan kan jag nämna att min egen farfar blev lekmannapredikant i en extatisk väckelserörelse, som klöv familjer, släkter och byar i troende och icke-troende. Jag vet hur ortodoxa laestadianer och Jehovas vittnen tänker, talar och agerar. Som ung man fick jag själv en positiv bild av islam via sufismen och modern diktning. Sveriges ungdomar och unga vuxna av alla etniciteter är oerhört lätta att förföra, just för att de förblir så extremt barnsliga. Tänk om islam bara hade smugits in i Västerlandet successivt under en längre period och om dess banerförare hade varit ännu lite mer slipade och sofistikerade! Inte ens den långvariga terrorn och massinvandringen har ju lyckats få mer än en liten minoritet av svenskarna att tänka om. Just så djupverkande är effektiv hjärntvätt och dess världsbild kan inte framstå som annat än sann. Just så svårförståelig, komplicerad och primitiv är människan – även Lennart Bengtsson, fast han själv inte vet om det. (Med all respekt för Lennart Bengtsson och med stort tack för hans insatser! Jag har själv i unga år varit lika vetenskaps- och förnuftsälskande och -troende som han).

    Liked by 4 people

    • NETTANN skriver:

      Jag vet inte hur ortodoxa laestadianer och Jehovas vittnen tänker, talar och agerar men i övrigt är det inga större svårigheter att greppa och förhålla sig till det som du anför.

      Det är bara det att man nog inte skall bli alltför överraskad eller ta illa upp att det finns folk som har en tveksam inställning till att idolisera supportrar till extrem våldsterrorism. Och argument som underkänd i livets skola, begränsad som människa och bristande självinsikt kan nästan uppfattas som respekt-löst.

      Gilla

      • Sixten Johansson skriver:

        NETTANN, min kommentar var avsedd som en motvikt mot det som de flesta uttryckte. Jag är varken överraskad eller tar illa upp av någons inställning och fördömanden. Observera att jag inte skriver ”underkänd i livets skola” och ”begränsad som människa”. De meningar jag skrev är inga argument, utan tänkta som en avsiktlig, men rätt mild provokation. Totalt sett står jag för att vi alla har bristande självinsikt och borde vara mer medvetna om det, men det är ens ensak med vilken samlad insikt man vill leva och dö.

        Jag snuddar vid LB som exempel bara för att han så rörande tydligt och ofta har uttryckt hur en utpräglad förnuftsmänniska omöjligt kan begripa hur människor fungerar, eftersom de är så oförnuftiga och oemottagliga för förnuft. Det gäller inte alls bara religioner och våldsbesudlade ismer. Hur ofta har inte nästan alla här på DGS uttryckt hur obegripligt dagens migrations- och pk-vansinne är? Vansinne och dess följder kan inte hanteras av den som inget förstår. Vi måste förstå = analysera och lära oss greppa. Två av nycklarna är ärligare introspektion och mindre känslosamt kontaminerad bedömning av andras erfarenheter och insikter, hur obehagliga de än känns.

        Intellektuellt kommer man inte långt, om man inte definierar och avgränsar det man seriöst vill diskutera. I verkligheten kastas ändå nästan allt i samma låda, där de törnar mot varandra, och helheten vägs sedan mer eller mindre klokt. Mycket ofta måste den distanserade förståelsens nyanserade bild göras svart eller vit på handlingsnivå, skyldig eller frikänd, ja eller nej, vi eller de, liv eller död. I vårt sönderfallande rättssamhälle är det knappt lönt att diskutera principer, men för framtiden kan vi påminna oss att man i alla tider har tänkt att brott skall och kan sonas. Hur detta bäst kan ske är en svår fråga, som nog kräver ett förändrat rättsmedvetande och ansvarstänkande. Men genom att berätta sanningen så ärligt man förmår och hjälpa andra till ökad insikt och klokare handlingar kan mycket sonas.

        Liked by 1 person

  16. P I Persson skriver:

    Ja det är verkligen fruktansvärt att vara understödjare, om än passiv, av allra extremaste sortens islamism. Men var det inte bra då att denna kvinna äntligen reste sig och lämnade detta sammanhang ? Och hon gjorde det inte i diskret tysthet heller, hon gjorde det, med risk för eget liv, med ”buller och bång”. Men alla kommentatorer är inte glada. Hur hade det varit bättre om hon stannat kvar hos extremisterna ??

    Liked by 1 person

    • Nu hade du fel igen skriver:

      Jo det hade det, nu är hon en tickande bomb i vårt samhälle. Drönarna som Obama skickar behandlar islamister efter krigets lagar, varför var inte detta ett lämpligt öde för Anna S?

      Gilla

  17. Maria skriver:

    Anna Sundberg har såvitt jag förstår helsvenska rötter och Mohamed en helsvensk mamma, så att de lyckats ta sig ur de islamfundamentalistiska miljöerna är i sig inte så märkligt. Värre är det med ungdomarna från muslimska familjer. Jihadismen är en utväg för arbetslösa muslimska ungdomar, först som rekryter till al-Qaida och sedan till IS i stor skala. Rekryteringen kommer att mattas av i takt med IS minskade ekonomiska muskler. Jihadismen är också andragenerationsinvandrarnas föräldrauppror. Liksom 1968-generationen var ett uppror mot föräldrarna och auktoritetssamhället.

    Gilla

  18. ruben skriver:

    Anna Sundbergs livsöde är extremt unikt. Att man med naivistiska drömmar kan bli så förförd av religiös fanatism. Kanske bland annat pga. en förmodad traditionell Svensk bakgrund med starka värden om demokrati och alla människors lika rättigheter? Förmodligen några år på dagis med curlande vuxna dessutom. Frågan är om man då kan bli ett lätt offer för sekt-tänk? Det ligger så fjärran ifrån det traditionella att det kan upplevas som en romantisk oemotståndligt spännande dröm. Men jag vet inte hur det är med det fallet och man kan nog aldrig med någon uppfostran garantera vaccination mot sekter tyvärr. Jag förstår inte om man vill straffa henne mer, hon var väl själv aldrig heller aktiv i något våld? Andra fall med andra sekter har visat hur socialt fångna de kan bli. Jag anser det är starkt gjort att befria sig från en sån pass hotfull sekt-miljö.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s