Patrik Engellau

Ärkebiskopen skrev nyligen en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med en katolik, en jude och två muslimer. Mohamed Omar påpekade att de två muslimerna har nära samröre med Muslimska brödraskapet.

Med anledning av detta skrev jag till kyrkoherden i den församling i Svenska kyrkan där jag är medlem och bad att det skulle ordnas ett möte för en diskussion av frågan. Kyrkoherden frågade ärkebiskopen. Följande brev kom tillbaka:

I olika sammanhang har det ställts frågor om varför jag som ärkebiskop för Svenska kyrkan har undertecknat en debattartikel tillsammans med de muslimska företrädarna Mahmoud Khalfi och Nadia Marhri-Lodin. Övriga undertecknare av artikeln är Sveriges katolska biskop Anders Arborelius och rabbinen för Stockholms judiska församling Ute Steyer.

Efter den senaste tidens terrordåd var det angeläget att åter igen fördöma och ta avstånd från extremism och våld som motiveras religiöst. Att det skedde interreligiöst var inte första gången. Förra året genomförde Sveriges interreligiösa råd till exempel Vägra-hata- kampanjen. Den muslimska medverkan i det sammanhanget ifrågasattes mig veterligen aldrig. Tvärtom, den sågs som både viktig och självklar.

Arbete med religionsdialog och religionsmöten är vanligt förekommande i många trossamfund, så också i Svenska kyrkan. Det kan se olika ut i både teori och praxis. God religionsteologi och goda möten mellan människor av olika tro minskar rädslan för det främmande. I mötet med den andre fördjupas kunskapen om den egna traditionen. Det handlar alltså inte om att ge upp ”det egna” eller om att blanda religioner. Bra religionsmöten kan stärka kärleken till Gud, medmänniskan och hela skapelsen. Och de ökar människors möjlighet att samarbeta för sitt samhälles bästa. Den aktuella artikeln ska ses som ett bidrag till detta.

Mahmoud Khalfi har skrivit under i egenskap av ordförande i Sveriges imamråd. Rådet antog för några år sedan ett policydokument i vilket man tar avstånd från all form av extremism och våld i religionens namn samt tar ställning för interreligiös dialog.

Mahmoud Khalfi förestår Stockholms moské, som är en av Sveriges mest välbesökta moskéer. Den har en särskild plats i svensk offentlighet och får även statsbidrag. Khalfi har under lång tid och i olika sammanhang varit en röst i och för det muslimska civilsamhället i Sverige. Hans position gör att det är naturligt att han står som talesperson för en stor del av Sveriges muslimer.

Nadia Marhri-Lodin har skrivit under i egenskap av representant för Sveriges muslimska råd. Rådet samlar tre av de sex muslimska organisationer som i dag uppbär statsbidrag och kan sägas sträva mot en funktion liknande den Sveriges kristna råd har. Båda får därmed anses kunna representera många muslimer i Sverige. Om båda har det dock rests frågor om olämpliga kopplingar till Muslimska brödraskapet eller liknande.

Det bär i detta sammanhang för långt att gå in på den forskning som finns om Muslimska brödraskapet. Kort kan sägas att rörelsen beskrivs som ett mycket brett fenomen ur vilket det fötts allt ifrån extremister till demokratistödjare.

Om Mahmoud Khalfi har anknytning till brödraskapet, och om det skulle vara så att Nadia Marhri-Lodin i andra sammanhang gett uttryck för stöd till sådant som ligger helt utanför artikelns ram – är det då inte desto mera positivt anmärkningsvärt att de faktiskt säger just det de säger i vår gemensamma artikel? Nämligen: avståndstagandet från extremism och allt religiöst motiverat våld, samverkan för att leva tillsammans som goda grannar, bejakandet av en sekulär stat som garant för religionsfrihet, försäkran att heliga skrifter måste tolkas utifrån sitt sammanhang, betoningen av kärleksbudet, med mera.

Om Mahmoud Khalfi eller Nadia Marhri-Lodin skulle agera tvärt emot detta i andra sammanhang, vore det ett svek som de i så fall skulle behöva förklara själva. Vi andra undertecknare skulle då kunna kallas för naiva. Men: om man verkligen vill ha fred måste man också tala med människor som det kan uppfattas som riskfyllt att tala med. Jesus gjorde så. Och en av vår tids framträdande personer inom religionsdialogen, den dansk-israeliske rabbinen och politikern, Michael Melchior, säger exakt så. Hur kan man säga sig vilja arbeta för fred i en utmanande situation – och samtidigt begränsa dialogen till dem man redan är överens med?

Om vi vill ha ett gott samhälle – lokalt, nationellt, internationellt – då behöver vi samarbeta på många olika sätt och med partners som vi delar olika mycket med. Vi behöver då utgå från det vi kan kalla ”överlappande konsensus”. Det vill säga: där vi har samma uppfattning och mål, där samverkar vi, samtidigt som vi är medvetna om att vi är djupt oense om andra saker.

I exemplet med Mahmoud Khalfi innebär det att vi säger många viktiga saker tillsammans. Samtidigt är vi säkerligen inte överens i exempelvis frågor om kvinnosyn och jämställdhet. Men det är ofta fallet i relation till andra religiösa företrädare som jag har dialog eller samverkar med. Ingen har dock på allvar dragit slutsatsen att det är olämpligt att jag skriver tillsammans med den katolska biskopen, eftersom katolska kyrkan inte prästviger kvinnor.

Jag är övertygad om att de utmaningar som vi som människor står inför, både lokalt och globalt, kräver mycket samverkan utifrån modellen ”överlappande konsensus”. Det ska och kan ske så att den egna integriteten bevaras, trostraditionerna bär sina bästa frukter och terror och andra livsfientliga krafter motverkas.

Antje Jackelén, ärkebiskop