Min ungdomskamrat Dag Klackenberg, tidigare expeditionschef på utrikesdepartementet och vd för Svensk Handel, tog säte i Sveriges Riksdag vid årsskiftet 2014/15. Han var då sextiosex år gammal och den enda medlemmen i den moderata riksdagsgruppen som fötts på 1940-talet. Klackenberg och jag är sedan många år tillbaka grannar, och efter att ha följt honom på ganska nära håll under ett halvt sekel vet jag att hans riksdagsmannaskap innebar ett rejält tillskott till vår främsta folkrepresentations fromma.

Det är inte det att han skulle representera de äldre. Men de äldre är ofta de bästa representanterna för vårt folk: rådkloka, erfarna, med nederlagen och misslyckandena bakom sig. Ändå finner man mycket sällan ålderspensionärer i beslutande befattningar i vårt politiska liv. På senare tid känner jag bara till två exempel på personer som fyllt 75 år när de valts in i riksdagen: Tullia von Sydow, socialdemokrat, och Lennart Levi, centerpartist. Att de båda var sällsynt väl kvalificerade, råder det inget tvivel om. De höjde totalkompetensen i den församling de fick äran att tillhöra.

På sitt sätt symboliserar alla de tre nämnda det borgerliga samhällets dygdesamhet: först lämnar individen/medborgaren sitt bidrag till näringarnas och de professionella verksamheternas utveckling, sedan lyfts han eller hon fram för att företräda allmänintresset. Men det stadiet har passerats i den svenska politiska kulturen. Medborgerliga förtroendeuppdrag har mer och mer blivit en ungdomarnas domän. Avgångar efter sextio års ålder blir alltmer sällsynta.

Politisk ungdomskult kan ses som ett politiskt och socialt krisfenomen. Fascistiska och kommunistiska regimer, tillkomna efter systemkollapser, har som regel haft unga ledargarnityr. De som byggde upp det demokratiska Europa efter andra världskriget däremot var alla herrar i mogen ålder: Adenauer, Churchill med sin andra ministär, de Gaulle, Paasikivi som varit senator redan på tsartiden… Man var i det läget inte benägen att ta några onödiga risker.

Studentrevolt och ungdomsuppror runt 1970 tycks dock ha inneburit startskottet för en politikens juvenalisering, först och främst i de nordiska länderna. Senare skedde samma sak i Östeuropa, där den gamla ledargenerationen var svårt komprometterad.

Men överallt har detta inte skett. Medelåldern i regeringen Löfven har legat strax över 45 år, en historiskt rekordlåg siffra; i den riksdag som valdes 2014 var ålderssnittet ungefär desamma, med Sverigedemokraternas klart lägst bland partierna med strax under 40. Detta är den hittills yngsta riksdagen i Sveriges historia; internationellt sett brukar snittåldern i valda parlament ligga runt 50 år. Tysklands regering har en snittålder som ligger cirka 10 år över den svenska regeringens. 2,3 procent av ledamöterna i den tyska förbundsdagen är under 30 år; över 60 procent är 50 år eller äldre. I Sverige uppgick andelen nyvalda riksdagsledamöter 2014 under 30 år till 11 procent; endast 88 av 349 ledamöter var födda före 1960.

Det är inte i första hand representativiteten som råkar i fara med den här fäblessen för unga, utan kvaliteten. Riktigt bekymmersamt är att de politiska partiernas ansträngningar i de flesta fall förefaller gå ut på att suga upp ännu fler unga till politiskt ansvarsfulla positioner, det vill säga sänka åldersgenomsnittet ytterligare, och det finns också röster som höjs för sänkt myndighets-, rösträtts- och valbarhetsålder från 18 år till exempelvis 16. Resultatet av sådana bemödanden kan egentligen bara bli att ännu fler personer sätts på politiskt tunga mandat utan yrkesbakgrund, kanske också utan avslutad utbildningsgång – och att de dessutom tenderar att lämna sina uppdrag efter allt färre år, besvikna och föga uthålliga. Politiken blir en novisernas arena. Systemets legitimitet hotas. Viktiga insikter går förlorade för de offentliga sysslorna.

Kanske är det rentav så att de medborgerliga åldersgränserna tvärtom borde höjas – av det enkla skälet att det tenderar att tar allt längre tid att bli vuxen, mogna och socialiseras in i gemenskaperna: alltfler går i skola under allt längre tid. De gamla blir samtidigt allt fler, allt friskare, mer arbetsföra. Och varför inte låta nedre åldersgränsen för ett statsråd gå vid 35, vad som länge var valbarhetskriteriet till riksdagens första kammare? Vad fysiskt oförstörda människor lämpligen kunde ägna sig åt istället är att förbereda sig för att försvara landet, med återinförd allmän värnplikt för bägge könen.

Då borde man också passa på att göra någonting åt regeringens omotiverade storlek – 24 statsråd! Den går knappast att motivera med att Löfven leder en koalitionsregering där alla inblandade måste få sitt (som Reinfeldt motiverade sin lika stora alliansregering med): Perssons enpartiregering hade redan den 23 ledamöter (liksom Bildts minoritetsregering av fyra partier). Andra världskrigets samlingsregering – som ställdes inför svårare uppgifter än någon annan svensk regering i modern tid – hade 16 ledamöter (också från fyra partier), för övrigt lika många som Merkels nuvarande kabinett, en så kallad stor koalition. Kompetensen i dessa bägge senare ministärer kan knappast anses vara lägre än i Löfvens (och Reinfeldts), snarare tvärtom. Och det starka ungdomliga inslaget förstärker den ej.

Medborgerligt förtroende är någonting som bör erövras. Nu slinker många med eller kvoteras in (efter kön, ålder, ras) – och lika lätt slinker en del av dem ut (Kaplan, Romson, Hadzialic). Ett geronternas intåg vore förvisso någonting att be för.

Författaren är publicist och historiker. Grundade vid 57 års ålder den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds och är nu verksam som översättare.