Ulf Larsson

I år ska Stockholms stad hitta boenden för 2 810 flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessutom måste staden hitta platser åt ensamkommande flyktingbarn. I innerstan letar man därför efter befintliga lokaler som kan byggas om till bostäder för denna kategori. Vård- och omsorgsboendet Vintertullen på Södermalm i Stockholm hör till de fastigheter som nu som bäst håller på att invigas för sitt nya syfte.

En av dem som har tvingats – i ordets rätta bemärkelse – att flytta på sig är Tora Johansson, 87 år. Här följer berättelsen om henne och hennes flytt. För att göra läsupplevelsen så intensiv som möjligt har jag använt några av de berättartekniska grepp som man titt som tätt stöter på i dagspressens migrantreportage. Först lite kort om Tora Johansson:

TORA JOHANSSON föddes som ett av tre syskon i Dals-Långed 1929. Efter folkskolan flyttade hon till Stockholm, där hon fick arbete inom SARA-koncernen, med sin första arbetsplats på restaurang Röda Berget. Efter en tid träffade hon Gösta, som arbetade på försäkringsbolaget Göta. Vid tiden för deras möte bodde Tora inackorderad på Katarina Bangata på Södermalm; Gösta bodde kvar i sitt föräldrahem i Ektorp. Så småningom fick de en liten hyresrätt på Heleneborgsgatan. Några år efter att parets andra barn fötts, blev de erbjudna en lägenhet på 4 rum och kök i det då nyuppförda Drakenbergsområdet vid Hornstull. Åren gick. Tora arbetade som bambatant på Högalidsskolan och Gösta fortsatte sitt jobb inom Göta. Barnen blev stora och flyttade hemifrån. En dag fanns plötsligt inte Gösta mer. Eftersom Tora tyckte att lägenheten var onödigt stor, och eftersom hon inte skulle ha råd att köpa den som bostadsrätt i den pågående omvandlingen från hyresrätt till bostadsrätt, och eftersom hon fått lite allmänt svårt med orken så tackade hon ja till erbjudandet om en tvårumslägenhet på 46 m2 i Vintertullens servicehus, dit hon stått i kö flera år.

PÅ VINTERTULLEN FÅR TORA JOHANSSON några fina år. Hon har tagit med sig de mest älskade sakerna: en matrumsmöbel, inramade porträtt, en liten Sinkiang-matta som hon och Gösta köpte när de flyttat i Drakenbergsfyran, barnens inramade teckningar. Sin första väggspegel. En liten nysilverkaffeservis som Göstas föräldrar skänkte dem i bröllopsgåva. Toras nya lilla bostad blir en plats för henne att känna frid i. Att minnas. Att tänka på åren som gått. Barnen. Gösta. Att kunna ta en liten promenad några gånger i veckan förbi porten till den fastighet där hennes första hyresrum i Stockholm låg. Och ibland, om orken är god, ta bussen bort till Högalidsskolan, och minnas åren som omtyckt bambatant.

Att känna att livet varit meningsfullt.

Att ibland åka till Skogskyrkogårdens minneslund och tänka på Gösta. Och barnen – att det hade gått bra för dem i livet.

Tora Johansson insåg att hon kanske inte hade mer än 5-6 år kvar i livet. Men hon kände sig tacksam över det liv hon fått och vad hon gjort av det.

MEN SÅ EN DAG förra året fick Tora ett brev från fastighetsbolaget Micasa och Katarina-Sofia Stadsdelsförvaltning. I brevet meddelades kort att Vintertullen skulle stängas för renovering, detta efter omfattande vattenskador efter ett skyfall 2014. Tora blev erbjuden att ställa sig i kö till andra boenden i Stockholms stad, med ett muntligt löfte om att få kunna flytta tillbaka till sin lägenhet efter renoveringen. Då det råder stor brist på lägenheter i servicehus, kunde staden med så kort varsel bara erbjuda Tora ett tillfälligt boende – ett enkelrum utan kök – på en ombyggd vårdavdelning på före detta Långbro sjukhus i Fruängen. Renoveringen bedömdes ta som mest ett år.

MEN I MARS I ÅR fattade Stockholms stad istället beslut om att helt lägga ner Vintertullen. Detta då stadsdelsnämnden bedömt att Vintertullen ”inte är ett fungerande boende för de äldre” och att ”renoveringen skulle innebära för stora störningar”. Senast 2017 ska äldreboendet vara helt avvecklat.

Här uppstår nu ett spännande läge – en snart nyrenoverad och dessutom tom fastighet attraktivt belägen på Södermalm i Stockholm. Vad ska man använda dessa lokalgodbitar – varav en del redan är färdigrenoverade – till efter renoveringen? Jo, bostäderna i Vintertullen ska, via Stiftelsen Hotellhem (SHIS), hyras ut till personer som har fått uppehållstillstånd i Sverige och kommunplacerats i Stockholm. Inflyttningen börjar redan nu i augusti, i de delar av fastigheten som är färdigrenoverade.

Anders Göransson (S), ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd, understryker att stängningen av Vintertullen inte har något att göra med att det nu ska bli bostäder för personer som nyligen fått uppehållstillstånd:

– Självklart inte.

Ytterligare information ges av Fredrik Jurdell, vd för SHIS och ansvarig för samordningen av flyktingfrågan i Stockholm:

– Lägenheterna i Vintertullen ska hyras ut till nya stockholmare som sökt asyl och som fått uppehållstillstånd. Det är alltså inte frågan om en flyktingförläggning eller ett asylboende.

I Vintertullen blir det nu så kallade genomgångsbostäder där man kan bo i fem år i väntan på en egen bostad. Målgruppen är nyanlända vuxna och familjer.

Hur gick det med de tidigare och uppsagda hyresgästerna då?

FÖR TORAS DEL innebär Stockholms stads nya planer att hon aldrig kommer att kunna flytta tillbaka till sin älskade lilla tvårummare, som hon trodde skulle bli hennes sista bostad i livet och som hon möblerat med minnen från sitt liv tillsammans med Gösta och barnen. En bostad i den stadsdel där hon har levt nästan hela sitt liv. Stockholms stad har informerat Tora om att hon är välkommen att ställa sig i kö för en bostad i något annat av stadens servicehus. I väntan på det får Tora bo kvar i sitt enkelrum på f d Långbro mentalsjukhus i Fruängen.

TORA BJUDER PÅ KAFFE och kardemummalängd som hon dukar fram på rummets lilla bord. På golvet ligger Sinkiang-mattan, och väggarna pryds av barnens teckningar som Tora prydligt har ramat in. Sockret är slut så kaffet smakar bittert. En tår trillar sakta nerför hennes ena kind, och rösten är bräcklig:

– Jag ska väl inte klaga. Jag kan ju i alla fall låsa dörren om mig och jag har ett helt rum för mig själv. Och utsikten är inte dålig, man ser ju faktiskt ända in till Söder. Men visst saknar jag min fina lägenhet. Nu vet jag inte hur länge jag får bo kvar här eller var jag hamnar sen. Men jag ska inte klaga. Det finns ju en fin park härutanför och jag kan gå ut och mata änderna i dammen varje dag.

DET HUNDRATAL ÄLDRE som fortfarande bor kvar på Vintertullen måste nu också ställa sig i kö till andra boenden. De har liksom Tora ingen förtur till nya platser.

För närvarande pågår tre olika verksamheter i Vintertullsfastigheten: det kvarvarande äldreboendet (fram till 2017), viss skolverksamhet samt de nya migrantbostäderna. Den nya verksamheten kommer att kräva en del investeringar, utöver själva ombyggnadskostnaderna, berättar Fredrik Jurdell:

– Säkerheten är jätteviktig både för de äldre och för skolan och vi tar höjd för att alla ska känna sig trygga. Vi vet att det kan skapa oro och frågor, säger han.

– Om SHIS bedömer att det finns behov kommer det att finnas personal på plats på boendet dygnet runt.

– Vi vill också ta höjd för att det kan komma hot mot boendet från omgivningen, säger Fredrik Jurdell.

UTE I LÅNGBRO SJUKHUSPARK kastar sensommarsolen bleka skuggor över dammen och de simmande änderna. Måsarna skriar högt uppe i skyn. Tora matar de hungriga änderna med det sista av den torra frallan, lägger försiktigt plastpåsen i en överfull papperskorg och börjar långsamt vandra tillbaka mot den tidigare vårdbyggnaden.

Hemåt.

FOTNOT: Tora Johansson heter egentligen något annat.