Patrik Engellau

Rubriken är, som du vet, dramatikern Bertolt Brechts kanske mest kända citat. Det kommer från Tolvskillingsoperan och betyder ”Först kommer käket, sedan kommer moralen”.

Är det cyniskt? Det beror på hur man läser det. Om man läser det som ”Det viktigaste är att jag har det bra och får jag sedan lite tid över så ska jag tänka på moralen” då är det cyniskt – eller kanske bara rått och kallhamrat.

Men det går att läsa också på ett annat sätt även om Brecht inte menade det, nämligen om man tar min husgud Clóvis (se exempelvis denna krönika) definition av moral till utgångspunkt. Clóvis säger att etiken – jag har aldrig lärt mig att skilja på etik och moral och det verkar inte vara nödvändigt annat än för petimätrar – är ”samhällets gemensamma intelligens vars uppgift är att utveckla förutsättningarna för en allt bättre mänsklig samvaro”.

Hur genialt detta är förstår man när man inser att etiken/moralen med detta synsätt är färskvara. (Om du vill ha ett braskande exempel så tänk på sexualmoralens genomgripande förändringar under det senaste halvseklet.) Det är emellertid inte så att var och en kan gå och skapa sin egen moral och tro att den ska gälla. Även om moralen är färskvara, så är den kollektiv färskvara – ”samhällets gemensamma intelligens” betyder att alla ska med – vars syfte är en allt bättre, mänsklig, kollektiv samvaro.

Så då kan vi omformulera Brechts diktum till ”Först kommer möjligheterna till en allt bättre mänsklig samvaro, sedan utvecklar vi de bästa gemensamma levnadsreglerna för att ta oss dit”. Då är det inte alls cyniskt, bara insiktsfullt.

Tyvärr blir den mänskliga samvaron inte alltid bättre, ibland står risker och faror på historiens dagordning. Då kan maximen i stället bli så här: ”När våra gamla levnadsregler inte hjälper oss att avvärja överhängande faror måste samhällets gemensamma intelligens förändra gällande moral på ett sådant sätt att den goda mänskliga samvaron lider så få skador som möjligt”.

Låt mig vara otillbörligt konkret: det är dags att börja fundera på yttrandefriheten. Enligt nu gällande moral är den helig. Men det var den inte under andra världskriget. Nazister kunde visserligen fritt predika sitt budskap i Sverige, men inte i yttrandefrihetens stamort på jorden, nämligen Storbritannien. Storbritannien var i krig med nazisterna och berövade lokala nazister yttrandefriheten (plus att man kanske låste in dem). I USA satte man lokala japaner i koncentrationsläger efter Pearl Harbor.

Kvintessensen är att även de mest civiliserade samhällen mänskligheten har konstruerat ruckar på de mänskliga rättigheterna i trängda lägen. De följer helt enkelt Clóvis tankegång enligt ovan.

Jag kan inte arabiska och jag går inte i moskéer, men jag hör allt oftare från folk som jag bedömer vara trovärdiga, att det där alltsomoftast predikas hatbudskap mot exempelvis västvärlden, där Sverige ingår, samt mot judarna.

Om ett sådant oskick hade varit begränsat till en enstaka källarmoské så hade jag inte brytt mig. Nu bryr jag mig, men jag vet inte vilken sanningshalt det finns i anklagelserna.

Om jag vore statsminister skulle jag föranstalta om att Säpo måtte avlyssna ett lämpligt antal mosképredikningar och låta översätta dem för eventuellt offentliggörande. Det handlar trots allt om publika föreställningar så något sekretesskydd kan inte rimligen krävas. Sedan skulle jag, om min tidigare oro inte visade sig vara helt obefogad, uppmana nationen att tänka, alltså att mobilisera ”samhällets gemensamma intelligens”.

Jag vet att ämnet är känsligt och att mina synpunkter är kontroversiella, framför allt bland dem som i likhet med salafiter anser att moralen är fastställd en gång för alla och aldrig får ändras, kort sagt bland dem som avsvär sig Clóvis dynamiska teori om att det gemensamma bästa kan kräva en nyordning av etiken. Jag skulle gissa att exempelvis ärkebiskopen inte skulle se med blida ögon på mitt förslag enligt ovan. Det är kanske därför hon ser ut att komma så väl överens med ortodoxa muslimer.