Mohamed Omar

Svenska kyrkan förlorar tusentals medlemmar varje månad. Inget ser ut att kunna hejda tappet. Förr var det icke-troende som lämnade, sedan ett tag tillbaka lämnar även troende eftersom man anser att kyrkan inte längre står för traditionell kristen tro.

I dagarna fick prästen Johanna Andersson nog. Hon förklarade sina skäl i Expressen. Hon har länge känt sig mobbad av kyrkoledningen, en mobbning som tilltog när hon tillsammans med två andra präster startade Facebookgruppen ”Mitt kors” för att uppmärksamma förföljelsen av kristna i världen. De fick inte det stöd man borde kunna förvänta sig av sina medkristna.

Jag förstår att kristna, människor som tar sin tro på allvar, lämnar kyrkan. Men jag tycker inte att de gör rätt. De bör stanna och försöka påverka. Det är ju deras kyrka, den grundades av kristna som tog sin tro på allvar. De som byggde upp kyrkan i Sverige offrade mycket, till och med sina liv. Det känns inte rätt att den ska lekas sönder.

För mig är tron inte viktig. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Som barn gick jag i kyrkan på söndagar. Sedan blev jag muslim. Varför och hur är en lång historia. Jag var muslim i många år, jag tvivlade, sökte, studerade och kämpade inom islam. Sedan lämnade jag. Idag har jag ingen tro.

Men som svensk är jag sympatiskt inställd till Svenska kyrkan. Den bär på en stor del av vårt kulturarv. Jag tycker om att gå till kyrkan för att fira lucia, jul och andra högtider. Det gjorde jag även ibland då jag var muslim. Jag var ju svensk och hade en kristen kulturbakgrund. Jag gick på midnattsmässa i Domkyrkan i Uppsala. På konserter också.

Jag försökte alltid försona islam med min svenska kultur och överbrygga skillnader. Men det var svårt. De flesta muslimer jag mötte var inte intresserade eller negativt inställda. Det fanns kurdiska islamiska föreningar, somaliska och bosniska, men ingen svensk.

För mig är psalmerna poesi. Mässan är ett skådespel. När jag hör prästen uttala nattvardens inledande ord, ”Den natt då han blev förrådd”, blir jag alltid berörd. Det är starka ord och en stark berättelse. Gud kommer till världen som en människa, han blir hånad, förråds och dör för oss. Men är det sant? Jag tror inte det.

Nu har jag gått med i kyrkan igen. För att jag vill ha kyrkan där, jag vill kunna gå dit och höra psalmerna, fira jul och lucia, och känna att det där magiska rör vid mitt hjärta. Berättelsen om Jesus i stallet, Josef och Maria och änglarna. Då blir jag själv som ett barn igen.

Men det finns folk i kyrkan som vill förstöra denna upplevelse. Det har hänt att jag besökt Domkyrkan för en stunds meditation och funnit att någon ställt in skrot och skräp där. Det skulle tydligen föreställa konst.

Det har hänt att man skulle fira lucia i Domkyrkan, men allt blev förstört av att någon hoppade in och rappade. Det var många som blev besvikna och ledsna den dagen. Någon kanske hade tagit med en turist för att visa hur vi firar lucia i Sverige och så får de uppleva detta.

Rap behöver inte vara dåligt. Jag är själv inte förtjust i det, men det finns säkert god rap. Dock hör det inte hemma i luciafirandet. Då blir det någonting annat. Inte det människor förväntade sig.

Om jag är medlem i kyrkan kan jag rösta i kyrkovalet 2017. Då kan jag rösta på dem som vill att kyrkan ska bevara och hålla levande våra traditioner. Att de ska vara värdigt och vackert. Då kan jag rösta på dem som säger nej när det pockas på att skrot ska ställas ut i Domkyrkan eller att en rappare ska förstöra lucia för Uppsalaborna.

Därför är mitt råd till er som är missnöjda med tillståndet i Svenska kyrkan: stanna kvar! Er röst behövs i valet 2017.