Patrik Engellau

Vårt samhälle har en rätt enahanda syn på vad vår tids muslimska radikalisering med åtföljande terrorism beror på (och jag återkommer till orsakerna till enögdheten). Med Dagens Nyheters formulering handlar det om att ”upplevt utanförskap och diskriminering samt brist på sysselsättning [är] några av de faktorer som kan förklara varför en människa radikaliseras”. Var man än letar tycks samma förklaringsmodell dyka upp, till exempel så här på Sveriges Television:

Emma Bäck, doktor i psykologi vid Göteborg universitet, menar att social exkludering är en viktig komponent för att förstå varför en person blir mottaglig för destruktiva eller samhällsfrånvända idéer. En person som bor i en socialt utsatt förort löper till exempel statistiskt större risk att radikaliseras än en person som bor i ett välmående innerstadsområde.

Vad Säpo har för uppfattning är inte lätt att veta eftersom säkerhetspolisens åsikt för mig framstår mest som byråkratiskt prat (vilket må vara en orättvis anklagelse, ber om ursäkt i så fall). Konkreta, nyttiga grejor som Säpo vill framhålla är ”dialogpoliser” och ”hatbrottsjourer”.

Taskig barndom, utanförskap, förtryck, diskriminering etc. Har du hört den förr?

Ofta kommer man längre om man tänker själv än om man forskar i  vad andra djupingar har sagt och sedan själv upprepar deras sinsemellan samstämmiga uppfattningar. Så jag ska göra det – alltså tänka lite själv – och riskera att hamna alldeles fel.

Jag har kommit fram till att det finns tre sorters brottslighet med helt olika orsaker: utanförskapsbrottslighet, kulturellt betingad brottslighet samt revolutionär brottslighet.

Utanförskapsbrottslighet, alltså sådan tjuvnad och sådant våld som beror på att marginaliserade individer inte kommer på något bättre sätt att försörja sig och i övrigt hantera sina liv, existerar naturligtvis och har alltid existerat. Vår tids problem är att den svenska ideologin inte tillåter något annat förståelsemönster utan tvärtom brännmärker andra slags analyser som etiskt antastliga.

Börjar man tala om kulturellt betingad brottslighet är man ute på minerad mark. En god vän till mig, Jonathan Freud, har skrivit böcker om romer och bor numera i Rumänien med en romsk fru. Han sa en gång att romer, var de än befinner sig, känner sig som soldater i fiendeland. De är stolta över sig själva och har ingen särskild respekt för fienden eller hans egendom. Om man skickar en socialsekreterare eller en dialogpolis på en rom och föreslår att romen ska assimilera sig till majoritetssamhället så betraktas det troligen som en ovänlig handling. Utanförskapet är inget olycksfall, utan en strategi, ungefär som om du och jag flyttat till Saudiarabien och hårdnackat motsatt oss assimilationsförsök av innebörd att våra fruar ska uppfostras till lydnad och bära heltäckande klädsel.

År 1857 inträffade det så kallade Sepoy-upproret i brittiska Indien. Det var det första mer storartade försöket där såväl hinduer som muslimer försökte kasta av sig det koloniala oket. Enligt legenden utlöstes upproret av att de lokala soldaterna fick för sig att den ammunition de tilldelades var infettad antingen med kofett, vilket upprörde hinduerna, eller med grisfett, vilket upprörde muslimerna. När engelsmännen slutade fetta in kulorna ansåg både hinduer och muslimer att deras teori var bevisad och började ett upprorskrig.

Upproret spred sig och utvecklades till ett försvar mot det koloniala Englands försök att tvinga sin egen kultur på indierna. De indiska storjordägarna revolterade mot engelsmännens ambitioner att genomföra jordreformer och överlämna jord till småbönder. Hinduerna vände sig mot kolonisatörernas försök att göra slut på den gamla hinduiska seden att bränna änkor levande på sina avlidna mäns gravbål[1]. Indierna retade sig på engelsmännens ambition att upphäva kastsystemet. Hinduer och muslimer reste sig som en man i försvaret av sin egen kulturella ordning. Dialogpolis, kanske?

Den tredje sortens brottslighet är den revolutionära brottsligheten som syftar till att kasta samhället över ända. Den har jag själv kommit i åtminstone indirekt personlig kontakt med. 1968 års studentrörelse, som definitivt omfattade en del våldsbejakande element, hade inte ett spår med utanförskap och diskriminering att göra. Rote Armee Fraktion, Brigate Rosse. Den drevs av medelklassens bortskämda och högutbildade barn. Det var samma sak med de revolutionära rörelserna i Latinamerika, som lite senare ledde till att militärdiktaturer uppstod lite här och där (föralldel, där fanns också ett inslag jordbrukarrevolt som en sådan som Che Guevara försökte uppmuntra). Tupamaros, Sendero luminoso. En nationell samordnare mot våldsbejakande extremism hade fått slänga sig i väggen. Ett samtal med Guevara på hatbrottsjouren, hade det varit något?

Jaha, vilken sorts brottslighet ägnar sig jihadistiska terrorister åt? På mig verkar inte det tilltänkta kalifatets syfte vara att få stopp på eventuell diskriminering av muslimer i franska förorter eller att åstadkomma fler ”enkla jobb” i svenska förorter, utan om politiskt herravälde.

Hur kan en sådan som jag se en så annorlunda verklighet än det svenska etablissemanget? En möjlighet är som sagt att jag tänker fel. En annan möjlighet är att det svenska etablissemanget inte har några andra  verktyg än de som ligger i dess verktygslåda – och med verktyg menar jag både sociala åtgärder och godkända tankar. Med dessa verktyg kan man inte åstadkomma något annat än det man utan framgång åstadkommit i decennier.

[1] I en av sina böcker beskriver Johan Hakelius hur en framstående hindu framförde till den högste engelska koloniale ledaren i Indien att änkebränning var en gammal hinduisk tradition som man måste respektera. Engelsmannen svarade att han förstod precis och bara ville upplysa om ett det fanns en gammal engelsk tradition att hänga folk som brände sina änkor och att hinduerna gärna kunde fortsätta med sin tradition så skulle engelsmännen fortsätta med sin.