Patrik Engellau

Det är plågsamt att ändra djupt kända åsikter. Det krävs i allmänhet en rejäl kris för att människor ska avvika från invanda idéer. Jag vet vad jag pratar om, för jag har själv upplevt en sådan ideologiskt omvälvande kris.

Jag tillhör den månghövdade skara, ofta universitetsutbildade, som var någon sorts marxister år 1968. Var man inte marxist så var man i alla fall rejält vänstervriden. Det var modet och tidsandan.

Ett årtionde senare började jag jobba i Afrika och då kom min kris. En verklighet trängde sig gradvis på, som för varje dag med ökande kraft utmanade min vänsterideologi. Jag insåg allt tydligare exempelvis att kolonialismen inte kunde förklara underutvecklingen. Mina intränade tankemodeller höll inte måttet.

Jag var tvungen att tänka nytt vilket inte alls är behagligt utan bara besvärligt. En annan tråkighet är att man förlorar en del av sina vänner. De oreformerta vill inte umgås med avfällingar, som i det här fallet hölls för reaktionärer eller ännu värre. Efter det fick jag aldrig erbjudande om något fint jobb i exempelvis staten (föralldel, jag fick konsultuppdrag av staten, så jag ska inte klaga).

Betrakta vår tid mot bakgrund av mina erfarenheter. De europeiska etablissemangen – eller eliterna, ett ord som många ogillar – har i decennier tränat sig i multikulturellt och migrationsvänligt tänkande. Men i dessa dagar tränger en annan verklighet på i form av upprepade islamistiska terrordåd. Min fråga är hur mycket som måste till för ett ideologiskifte.

Jag säger inte att antalet dåd kommer att öka i tangentens riktning. Många så kallade experter påstår att det vi nu iakttar bara är början av en växande terrorvåg (se exempelvis FBI-chefen James Comey), men experter kan ha fel. Kanske lugnar det ned sig när de mest sprängsugna bombmännen tagit sig själva av daga. Trots allt är det den typen av förhoppningar som begripligt nog gärna tränger in i skallen hos dem som gör motstånd mot obehaget att tänka nytt. Det ligger nära till hands att hellre omdefiniera verkligheten än byta tänkesätt. Man griper efter halmstrån typ ”men vi har ju fått ordning på situationen, se hur volymerna går ned” eller ”terrorn har väl inget med migrationen att göra” och till och med – genuint uttalande från en bohuslänning jag träffade häromdagen! – ”för mig är de välkomna eftersom de ändå ska åka hem igen när det lugnar sig i Mellanöstern”.

Verkligheten, förresten, vad vet vi om den? Verkligheten finns inte i verkligheten, den skapas i våra sinnen. Terrorn kan nog utvecklas ganska kraftigt innan etablissemangen känner sig manade att sticka svansen mellan benen och börja förneka sin skuld. Trots allt har ju de flesta bara lytt order eller, som det hittills hetat i Sverige, varit naiva.

Kanske är det ännu inte för sent att hoppas att det ska gå över av sig själv eller inte bli så farligt. Då och då kommer jag på mig själv med att nära just det eventuellt fåfänga hoppet.

Politik är striden om hur verkligheten ska beskrivas.