Krister Thelin

I Almedalen kappades alla politiker om att i olika tonarter omfamna “svenskhet” (utan att närmare klargöra vad som förstås därmed). Den efterföljande debatten kom att visa att en hel del avsåg allmänt hyggliga värderingar som “jämställdhet” (eller rent av all universella mänskliga rättigheter med rötter i västerländsk upplysningstradition).

Denna diskussion bildade i sin tur fond mot sommarens ofrånkomliga rapporter om olika former av sexuella övergepp på kvinnor. Två huvudspår följde (också de lätt förutsebara): ett betonade att förövarna alla var män, alltså var det främst en genusfråga förstärkt av varmt väder och ökad anmälningsbenägenhet; ett annat spår betonade att det fanns ett stort inslag av unga gärningsmän med utländsk bakgrund, där kulturella skillnader i synen på kvinnor och jämställdhet förmodas spela stor roll.

Rikspolischefen bidrog på sitt sätt genom att uppmana unga kvinnor, att bära ett av polisen (eller snarare av en av RPC anlitad PR-byrå) utformat “tafsa icke-armband” i avskräckande syfte. Lite oklart vilken brottspreventiv verkan PR-kampanjen haft, men klart är att förtroendet för rikspolischefens redan svårt anfrätta anseende inte stärkts.

Ur denna sommarföljetong har nu allt fler röster höjts för att BRÅ bör följa upp sina rapporter från 1996 respektive 2005, vari en koppling gjorts mellan brott och etnicitet (och implicit kultur). Dömdas bakgrund med hänsyn till ursprungsland (respektive föräldrars bakgrund) har kartlagts. Det visar sig av BRÅs rapporter att, även rensat för socioekonomiska faktorer, dömda med utländsk bakgrund är klart överrepresenterade i brottsstatistiken (ehuru det är olika för olika brott och ursprungsland).

Bör nu BRÅ följa upp med en ny undersökning drygt tio år senare? För egen del är jag tveksam (trots att 1996 års rapport initierades under min tid som statssekreterare i Justitiedepartementet 1991-1994). Skäl kan anföras för och emot. De som motsätter sig en kartläggning (och som oftast finns på vänsterkanten) anför i huvudsak, att en undersökning (underförstått med samma resultat som 1996 och 2005) enbart skulle riskera att stigmatisera olika redan utsatta grupper eller kollektiv, förstärka fördomar och uppmuntra “rasister” (varmed närmast avses Sverigedemokrater). Justitieministern har också redan för sin del aviserat, att han inte tänker ta något initiativ i denna riktning.

Motståndet mot att kartlägga etnisk (kulturell) bakgrund samvarierar väl med de svenska mediernas synnerligen försiktiga rapportering om just detta vad avser misstänkta gärningsmän. Och stöd finns i de pressetiska reglerna, vilka alltså legitimerar en klar journalistisk uppfostringsagenda. Men tolkningen av reglerna blir närmast komisk, när polisen (undantagsvis) anger signalement på personer med “osvenskt” utseende och medierna inte vill medverka utan döljer vad som rapporteras i efterlysningen. De pressetiska reglerna förbjuder inte medierna att bistå polisen, när den vill ha allmänhetens hjälp, tvärtom. Men här slår alltså försiktigheten knut på sig själv, när medierna karskt förklarar att de vet bättre än polisen och pixlar bilder.

För att låta kartlägga dömdas bakgrund, å andra sidan, talar att ökad kunskap rent allmänt aldrig kan vara fel och att den i synnerhet kan bidra till ett mera effektivt preventivt polisarbete. Mot detta kan i sin tur sägas, att brott begås av enskilda och inte av kollektiv. Kunskap om kollektiva kulturella variabler har därför inte så stor betydelse i det preventiva arbetet kan det tyckas. Och steget är då inte långt till ingripande på grund av “profilering”, något som är förbjudet såsom olaga diskriminering; att slippa diskriminering är en mänsklig rättighet.

En aspekt av betydelse för hur frågan om kartläggning bör lösas ut är, att utan en trovärdig undersökning kommer allehanda föreställningar och påståenden om kopplingen mellan etnicitet/kultur och brott att fortsätta spridas och utnyttjas av dem som önskar just stigmatisering och utstämpling. Mediernas överdrivna försiktighet i rapporteringen har redan fått den effekten genom utländska mediernas mindre restriktiva hållning, förstärkt av olika alternativa inhemska källor av tvivelaktig kvalitet. På det sättet riskerar en renhjärtad hållning att i praktiken tjäna de mörka krafter man vill motverka.

Denna risk parad med de fördelar som obestridligen finns med ökad kunskap gör att jag för egen del, om än med tvekan, förordar att BRÅ nu bör följa upp sina tidigare undersökningar. Vem vet, resultatet kanske blir annorlunda denna gång? Överraska oss!