Patrik Engellau

När min pappa uppfostrade sina fyra söner brukade han säga att den som är starkast alltid måste ge sig om det blir bråk. Jag, som var äldst och därför under många år den starkaste av bröderna, tyckte det där var en extrem levnadsregel. Om brorsan har slängt en hundskit på mig, då (vilket han hade)? Nej, min pappa var obeveklig. Jag fick inte klå upp brorsan.

Om man ser sig lite omkring upptäcker man att min fars maxim är en grundläggande svensk värdering eller attityd, kanske inte bara svensk, men definitivt välförankrad i vårt land.

Sommarprataren Lennart Bylock inledde sin levnadsbeskrivning med det ”visdomsord” som hans starka, trygga morfar snickaren hade gett den unge Lennart och som väglett honom genom livet, nämligen att ”man aldrig får slåss med någon som är svagare”. I boken Känner du Pippi Långstrump? från 1947 förklarar Astrid Lindgren att ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, en variant på min pappas och Lennart Bylocks morfars motto. Som jag minns var även Bamse inne på samma linje och sa saker som, ungefär, ”det spelar ingen roll hur stark man är bara man är snäll”.

Låt mig kalla denna värdering eller attityd för Bamsesyndromet. Syndromet är så djupt förankrat i oss att vi inte ens fattar att det är ett specifikt syndrom och att det kanske finns kulturer som saknar detta särdrag.

Jag kom att tänka på detta den femtioelfte gången jag pratade med en svensk om Koranens respektive Bibelns budskap. Samtalen utvecklas alltid ungefär likadant.

Jag: Det som skrämmer mig när jag läser Koranen är att det finns så mycket uppmaning till våld mot icke-muslimer.

Svensken: Men det är ju samma sak i Bibeln!

Jag: Men i Bibeln finns inga allmänna uppmaningar att döda otrogna.

Svensken: Tja, i Gamla Testamentet står det att man ska stena olydiga barn.

Jag: OK, det gör det visserligen, men har du hört talas om någon kristen som brytt sig om den uppmaningen?

Svensken: Nej, men det är bara en mycket liten del av muslimerna som dödar otrogna så dödandet har inte med Koranen att göra utan med något annat. De heliga böckerna är same, same.

Här är Bamsesyndromet i aktion. Det svenska samhället är starkare än landets muslimer – än så länge får man väl inflika för att inte verka för kavat – och därför måste det svenska samhället följa min pappas och Lennart Bylocks morfars diktum. När vi svenskar är de starkare så ger vi oss, ber leende om ursäkt, beter oss artigt undanglidande, struntar väluppfostrat i hårda fakta och döljer empatiskt förhållanden som skulle kunna förmå den svagare parten att ta illa upp. Bamsesyndromet påminner om den konflikträdsla som många vill tillskriva oss svenskar. En del av det vi kallar politiskt korrekthet är kanske bara svensk kultur.

Jag har ingen personlig erfarenhet av muslimsk kultur. Till exempel har jag visserligen läst Koranen men aldrig gått på gudstjänst i en moské och sällan fört teologiska samtal med djupt troende muslimer. Därför ska jag uttala mig försiktigt. Jag har dock sett ett antal muslimska predikningar på internet, till exempel, och dessa tycks mig ha en gemensam attityd och stil som jag skulle vilja beskriva som självsäker och kompromisslös. Muslimer uppmanas till blind tro på Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och på Allah eftersom Allahs allmakt och högre förnuft styr allt till det bästa vad människan än tror. Här är en berättelse från länkens predikan som i sanning bevisar detta:

En man drack vid en brunn, tappade sin plånbok och red vidare. Sedan kom en fåraherde och drack och tog plånboken med sig och drog vidare. Därefter anlände en tredje person för att dricka. Under tiden hade plånbokstapparen upptäcktsin förlust och återvände till brunnen där han högg huvudet av den tredje personen som han antog var plånbokstjuven.

Ett ögonvittne tyckte att detta verkade orättvist, men eftersom Allah inte är orättvis så var det hela obegripligt. Så fick ögonvittnet det förklarat för sig. Plånbokstapparens far hade stulit pengarna från herdens pappa och därför var det rättvist att herden fick tillbaka pengarna. Treans pappa hade mördat plånbokstapparens pappa så det var rättvist att treans liv gick till spillo.

Denna historia predikas till bevis för att människan inte ska försöka tänka själv utan lita till Allah. Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord är alltid sanna. Den som vet sig alltid ha rätt eftersom han följer de sanna skrifterna blir såklart självsäker och kompromisslös. Att kompromissa vore ju att göra avkall på sanningen.

Därför kan förkunnaren förklara att kvinnor inte ska arbeta utan i stället uppfostra sina barn och att de måste gå beslöjade eftersom de tillhör sina män och inte ska ställas ut till allmänt beskådande samt att den som hävdar något annat bara förtjänar förakt eftersom kvinnans roll fastställs i skrifterna.

Kulturmötet mellan svensken med Bamsesyndromet och den självsäkre Troende kan inte bli annat än asymmetriskt. Bamsesyndromet manar svensken att ständigt vika undan medan den kompromisslöse i kraft av sin övertygelse därigenom får bevis för sanningen i sin tro och därför ytterligare flyttar fram sina positioner, varvid svensken tvingar sig till nya eftergifter och så vidare i ett självförstärkande kretslopp.