Patrik Engellau

USA trappar nu upp sin krigföring i Mellanöstern med insatser mot Islamiska staten i flera länder. Vid en presskonferens den fjärde augusti förklarar president Obama att Islamiska staten ”inte kan besegra Amerikas Förenta Stater eller våra partners inom Nato”.

Att presidenten anser att detta behöver sägas är oerhört. Det betyder att han kan föreställa sig att någon kunde tänkas hysa uppfattningen att Islamiska staten faktiskt kan besegra USA och att han anser den föreställningen så betydande att den måste bemötas. Jag hoppas jag bedömer fel, men jag kan inte värja mig för känslan av att USA, kanske för första gången någonsin, nu framstår som defensivt. Här är det inte USA som tagit initiativet till våldet, utan tvärtom skyddar sig från andras anfall. Det värsta är att jag misstänker att detta inte beror på att Obama skulle vara en svag president, utan på objektiva förhållanden som endast marginellt låter sig påverkas av vem som sitter i Vita Huset. (Sverige är naturligtvis inte ens defensivt utan snarare passivt.)

Obama säger att ”det inte kommer att räcka att besegra Islamiska staten rent militärt” eftersom rörelsen, eller dess motsvarigheter, kan förväntas fortsätta kampen i västerlandet: ”Islamiska staten har insett att om de kan övertyga ett litet antal människor, eller bara en enda, att genomföra ett anfall mot en tunnelbana, en parad eller någon annan offentlig tillställning och döda dussintals personer i stället för tusentals så skapar de därigenom skräck och oro som ger dem inflytande”.

Så hur ska detta krig, ty jag ser inte att någon annan benämning kan vara relevant, då bedrivas från västerlandets sida? Enligt Dagens Nyheter har Obama sagt att vi ”måste angripa extremisterna genom att skapa bättre ekonomiska förhållanden för de människor som i dag drivs i armarna på dem” (jag har inte kunnat hitta uttalandet i original men ser ingen anledning att betvivla DNs uppgift).

Detta tankemönster är västvärldens hittills knappt ifrågasatta ryggmärgsreaktion sedan andra världskrigets slut. Denna reaktion bygger på två premisser, för det första att ansvaret för att rätta till problem faller på västvärldens axlar och för det andra att västvärlden faktiskt har förmågan att åstadkomma effektiva lösningar.

Läs gärna föregående stycke igen och fundera över innebörden av dessa två premisser, ty de är i verkligheten inte alls så självklara som vi slentrianmässigt föreställer oss. I själva verket är premisserna uttryck för en, som det efter ett tiotal års erfarenheter av misslyckad svensk biståndspolitik framstår för mig, sorts övermodig arrogans från västerlandets sida. Bara för att vi varit så himla mycket rikare än de andra länderna så har vi felaktigt trott oss ha någon sorts magiska krafter och talang att förmå dessa andra att bli som vi.

Jag förnekar såklart inte att den västerländska kulturen på ett fördelaktigt sätt kan påverka exempelvis Mellanösterns folk och så att säga integrera Mellanöstern i västerlandet, men den stora risken är att försöken att hjälpa – ”att skapa bättre ekonomiska förhållanden för de människor som i dag drivs i armarna på” Islamiska staten vilket betyder att ge dem rejält med bistånd – i själva verket får motsatt effekt. Västerlandets outtalade men sanna budskap till Mellanösterns folk är ju att ”om ni hotar att ansluta er till Islamiska staten och dess tänkande så ger vi er skolor, sjukhus och ett bättre liv”.

Tror vi inte Mellanösterns folk kan läsa budskapet? Tror vi inte de inser varför västerlandet är så angeläget att hjälpa? Tror vi inte de fattar betydelsen av att fortsatt ägna sig åt terror? Belönar vi dem inte för att göra just det vi inte vill att de ska göra?

Problemet är att vi fått för oss att det som Dagens Nyheter skriver är sanningen, nämligen att ”upplevt utanförskap och diskriminering samt brist på sysselsättning [är] några av de faktorer som kan förklara varför en människa radikaliseras”.

Visst, hota att smälla en bomb så får du jobb, fritidsgård och förtur i bostadskön.