Patrik Engellau

När man lever i så här omvälvande tider får man hela tiden anledning att uppmärksamma och kanske ifrågasätta sina föreställningar, jag menar allt sådant där som man under mer stabila förhållanden tar för givet ungefär som att det finns mat i ICA-butiken.

En sådan självklarhet, tror jag i alla fall, i svensk mentalitet är uppfattningen att folken är goda men ej sällan behäftade med skurkaktiga regimer. Stalin och den kommunistiska regimen var värre än det ryska folket som fredligt spelade balalajka och åt borsjtj. Hitler var en hemsk tyrann som härtog det tyska kulturfolket. De vänliga ugandierna härjades av despoten Idi Amin.

Den föreställningen borde inte ha överlevt 1990-talets krig i det sammanfallande Jugoslavien, men det gjorde den och fick inte sitt slutgiltiga sammanbrott förrän genom den arabiska våren med början 2010. Föralldel, helt död är den väl inte; allt som oftast exerceras ännu teorin om de goda folken och de ondskefulla ledarna, framför allt av politiskt korrekta människor.

Hur är det då i verkligheten? Min alternativteori är folk och ledare är ungefär samma skrot och korn. Ett folk får det ledarskap det förtjänar. Ryssar har alltid fått pisk av överheten vare sig överheten heter Nikolaj II, Lenin eller Putin.

Se på oss själva. Vi svenskar må vara hur befogat arga som helst på våra politiska ledare, men egentligen, handen på hjärtat, är de inte ungefär som vi själva, just nu villrådiga och tafatta, men rätt välvilliga och snälla? Så har det nog alltid varit. Jag såg en bild av Thorbjörn Fälldin och två av hans ministrar, Gösta Bohman och Staffan Burenstam Linder, en ångermanlandsbonde, en skärgårdsfiskare med kniv i bältet och en vass akademiker. Ungefär som folk är mest.

OK, nu har politikerna blivit mer som en egen klass, men likafullt står de och kliar sig i huvudet och undrar vad de ska ta sig för med exempelvis den svenska skolan. Jag har inte träffat en enda icke-politiker som vet så särskilt mycket bättre. Jag brukar fråga folk vad de skulle göra med skolan om de var utbildningsministrar. Då hummar de och säger det är inte deras jobb att ha en färdig lösning i skallen. Visst, ingen kan begära det, men vem tror du Jan Björklund eller Gustav Fridolin ska gå och fråga hur man gör? Vem är det som vet? Jag vill inte urskulda dessa politiker som rimligtvis förtjänar allt möjligt klander, men om inte ens jag, som ändå ägnat mycket tid åt att jobba med och tänka på skolan, inte vet precis vad jag skulle göra i den positionen, hur ska jag då kunna begära något av folk som bara hållit på med politik hela livet?

Eller migrationen. Här är politikerna borttappade. Men hur är det med alla oss andra smarta människor inom forskning och opinionsbildning? Borde inte vi ha formulerat en genomtänkt och sammanhållen politik som vi kunde överlämna till rådvilla politiker? Jag kan tala om att jag i flera år försökt att få ihop en grupp kloka människor för att göra just detta, men det har hittills inte gått. Ingen vill ta i den här heta potatisen. Varför skulle politikerna vilja?

Den här kålsuparteorin om att folk och deras regeringar har ungefär samma mänskliga halt får enorma konsekvenser om den tillämpas utanför Skandinavien. Skulle ondskefulla och grymma tyranner som Saddam Hussein, Muammar Gaddafi och Bashar al-Assad inte vara sämre än sina folk? Pröva tanken om du törs. Fundera lite på hur det gick i de två förstas hemländer efter det att västvärlden, besjälad av teorin om de goda folken och de onda ledarna, krossade dessa ledares makt och tog död på dem.