Patrik Engellau

Jag börjar tro att alla de här fina begreppen som vi svänger oss med – kapitalism, socialism, liberalism, klimatalarmism, feminism, fascism, rasism, ekologism plus de flesta andra utom möjligen alkoholism – egentligen är oanvändbara eftersom de kan betyda vad som helst och därför inte klarlägger utan bara förvirrar.

Ta kapitalism som exempel. Det amerikanska inbördeskriget, det första stora industriella kriget, stod mellan två oförsonliga varianter av kapitalism. Båda sidor – nordstater och sydstater – stod för allt fint som kapitalismens apologeter (sådana som jag) försvarar, till exempel äganderätt, konkurrens, marknader, entreprenörskap och dylikt. Och lik förbannat gav de sig i krig mot varandra.

Det som skilde de två sidorna från varandra var något helt annat än kapitalismens honnörsbegrepp, nämligen människosynen. Den ena sidan, nordstaterna, hade en populistisk inställning, typ Lincolns uttalande om ”a government of the people, by the people and for the people”. Den andra sidan var mer elitistisk och trodde att folk som begrep bättre borde bestämma över och ta hand om dem som inte begrep så mycket, särskilt de svarta.

Man kan jämföra den amerikanska utvecklingen efter inbördeskriget med den brasilianska, där ett samhällssystem baserat på plantageproduktion och slaveri som var ganska likt det som rådde i USAs sydstater var totalt dominerande och aldrig utmanades av några populister.

Den nordamerikanska populistiska regimens inställning framträder med särskild pregnans i metoderna för koloniseringen av ”vilda västern”. Det handlade om att förmå – eller erbjuda möjligheter för – fattiga, ambitiösa familjer att odla upp familjejordbruk där de ägde mark och arbetade för sin egen försörjning (ok, på indianernas bekostnad, men jag bortser från det just nu).

Hur hade det i stället gått i USA om sydstaterna vunnit kriget? Kanske kan man få vägledning av ett studium av Brasiliens historia, där anti-populistiska eliter alltid haft makten. Brasiliens historia består av en oändlig lista av militäraktioner där centralmakten ägnat sig åt att bekämpa, slå ner och förinta rörelser som velat ägna sig åt just det som de populistiska nordamerikanerna uppmuntrade, nämligen att förmå vanliga människor att greja sina liv på egen hand.

Ett exempel var etablissemangets krig mot de förlupna slavarna i den tillfälliga fristaten Palmares i slutet av 1600-talet som var ett slags populistiskt initiativ som gick ut på att deserterade slavar odlade egen mark och försörjde sig själva. Ett annat exempel var fristaten Canudos, ett slags halvreligiöst populistiskt försök som engagerade tiotusentals fattiga lantbruksarbetare i ett par år innan centralmaktens trupper till slut fick död på allihop. (Mario Vargas Llosa har skrivit en fascinerande bok om detta, Kriget vid världen ände.)

Varför engagerade sig den brasilianska staten och eliten så kraftfullt för att förhindra att folk själva bestämde vad de skulle syssla med? Jo, för att se till att de producerade ett ekonomiskt överskott som överheten kunde ta hand om.

Två kapitalistiska principer står här mot varandra: å ena sidan den populistiska principen som innebär att staten skapar förutsättningar för att folk ska kunna sköta sig själv och i övrigt inte lägger sig i annat än för att upprätthålla ordningen; å den andra sidan den elitistiska principen att staten i kraft att sin bättre överblick och överlägsna förnuft ska styra folkets existens, till exempel var det ska arbeta och hur deras ersättning och övriga livsvillkor ska fastställas (så att eliten och staten får mycket pengar).

Vi bör eftertänka vilken av dessa två typer av kapitalism som varit mest gynnsam för mänskligheten och om vi kan dra några slutsatser för svenskt vidkommande.

Nu kanske det låter som om jag menade att populismen är en hållbar ism, men det gör jag inte, ty även populismen kan vara nästan vad som helst, så vem som helst kan tolka eller feltolka efter behag. Vad som helst verkar kunna betyda vad som helst. Vi lever numera i ”en flytande värld” som den så populäre polske sociologen Zygmunt Bauman har formulerat det. (Användbart tips: att känna till Zygmunt Bauman ger avsevärda sociala poäng bland bildat folk; det räcker med att man spinner lite på temat ”flytande värld” för att få status, ty ingen annan har heller läst något av denne polack.)