Alla riken, alla ismer och alla kulturer faller så småningom samman. När väl sönderfallet har inletts går det snabbt utför. För den observanta och tänkande människan växer sambanden bit för bit och ett klart mönster börjar uppenbara sig. Subtila rörelser, men snart blir ringarna vidare och lämnar lugnet bakom sig.

Ingen trodde att romarriket skulle falla. Ändå föll det. Efter cirka 800 år upplöstes imperiet av splittring och sönderfall och kraschade under sin egen tyngd och storlek. Andra folkgrupper och utbrytare krävde självständighet och det gick inte länge att upprätthålla gränserna för vad som var Kejsardömet och inte. Men sammanfallet hade startat något århundrade tidigare när ekonomiskt överflöd inte längre ansågs vara nog utan övergick till dålig smak, sexuella utsvävningar och floder av billigt vin. Dekadens, en kulturs sista suck.

Sverige har också haft sin storhetstid även om vi aldrig var något imperium att tala om. Högst upp, på puckeln, fanns vi någon gång på 50-60-talet. Det var då det lönade sig att starta eget; skatterna var låga och en familj kunde leva på en inkomst, vanligtvis mannens. Livsutrymmet, andningshålen och känslan av frihet och framtidstro låg som varm bomull runt stugor och bland storstadens vackra innerstadsbebyggelse. Längre fram i tiden skulle denna komma att rivas ”för att ge plats åt rymd och ljus”. Istället uppstod det moderna Sverige och det välfärdsindustriella komplexet under Olof Palmes guidning. Det blev dags att planera sin frihet och sina andningshål. Känsloterapier avlöste varandra där äkta/oäkta par fick stå och skrika på varandra utan att bli avbrutna. Här hade krönet passerats utan att någon hade märkt det.

De små andningshålen i de växande kommunerna fanns fortfarande kvar på 70-talet. Man kunde gå ner till stranden på sommarkvällarna och lita på att grillplatsen var i gott skick, städad och säkert släckt eld. Cyklarna kunde stå ute på nätterna, på mindre orter och i villakvarter, olåsta. Gatuskyltarna menade vad där stod och i rät vinkel i förhållande till gatorna och busskurerna hade glas som var hela. Det gick att lämna resväskorna inne på stationen när man gick för att lösa biljett. Väntetider respekterades, ytterst få trängde sig före, det gick att få komma till läkare samma dag som man ringde. Och det gick att vara 60+ när man tog ut kontanter från banken för att sedan betala räkningarna på posten som var stor och välordnad. Posten kom vid 10-tiden med brev som inte bara bestod av räkningar. Bänkarna i parken var hela och rena, blommorna fick stå där de stod. Ingen körde rally på gräsmattorna och basket-, volleyboll- och badmintonplanerna bar endast spår av spelare och deras jakt på bollen/fjädern. Gatubelysningen var stark så att man tydligt såg eventuella hål i gatan och uppgrävningarna var få. Vägleder blev klara, el fanns det gott om och inget klimat att klaga på även om somrarna var dåliga ibland. Och – det var kort avstånd till din nästa

Det var inte Paradiset, men inte så tokigt ändå.

När befolkningen ”köptes upp” av det välfärdsindustriella komplexet, blev det inte lika viktigt att själv ta reda på sina sopor; det var ju kommunen som gjorde det. Då folket avsade sig ansvaret för sin omgivning började förfallet.

Babysteps mot avgrunden: Detaljerna som tillsammans utgjorde en allmän försämring av boendemiljön.

Klotter, detta gissel som började pryda husväggar och staket, cykeltunnlar och vägskyltar.

Sönderslagna, uppeldade grillplatser och busskurernas glas ligger sönderslaget och utspritt över trottoaren. Steg för steg.

Någonstans där borde myndigheterna ha börjat praktisera ”Fixing broken windows-project”, den strategi som gjorde New York till en betydligt säkrare stad. Minsta lilla förseelse gav en böteslapp. Detta medförde att brottsligheten minskade över hela linjen: från småstölder och vandalisering till mord. Det spelade inte heller någon roll hur gammal förövaren var, staden markerade sin ståndpunkt för alla lagöverträdare.

Nu har de slutliga stegen börjat avskiljas från den verklighet vi en gång kände och litade på i den svenska myllan. Invandringen av människor från länder och kulturer bortom vår egen har totalt förändrat Sverige. Folkgrupper vars mentalitet skiljer sig från den svenska på ett avgörande sätt.

En sådan typ av demografi har aldrig lyckats hålla ihop till en enhet, USA kanske är eller har snarare varit, undantaget. Slitningarna mellan olika folklager och kulturer får snart konsekvenser som inte står romarrikets fall och upplösning, långt efter.

Sverige för 50 år sedan har väldigt lite gemensamt med Sverige år 2016. Politiker kallar de oåterkalleliga förändringarna för utmaningar. Sanningen är att det inte längre existerar några utmaningar. Förändringen är permanent och låter sig inte utmanas.

Det kanske behövs att politikerna gör ett besök i närmaste allmänna pool, en vandring på stan en sen kväll eller bara befinner sig ute i folkvimlet vid vilken tidpunkt som helst så kan de inse vad de har åstadkommit.

Maj Grandmo är utbildad psykolog, musiklärare, skribent, bloggare och debattör.