Patrik Engellau

Kan det vara så att det svenska politiska etablissemangets ögonskenliga tafatthet inför sådant som no go-zoner, IS-resor och statsbidrag till jihadistnära organisationer i själva verket är genomtänkt statskonst i den högre skolan? Kommer framtidens historiker att betrakta generaldirektör Anders Danielsson och rikspolischef Dan Eliasson som vår tids hjältar? Kommer de att få byster resta och torg uppkallade efter sig?

Nej, jag menar inte att svenska makthavare skulle hjälpa till att upprätta ett kalifat och att detta kalifat efter ett maktövertagande tacksamt skulle ära dessa bemärkta svenskar (det där med byster och konstnärliga minnesmärken verkar i alla fall inte vara ortodoxa muslimers grej).

Jag menar i stället att vi kanske ser ett försök att anknyta till gamla beprövade svenska traditioner. Vi brukar skryta med att vi inte varit i krig på över tvåhundra år (om man inte räknar Libyen, Afghanistan och några andra expeditioner men det gör man inte). Vi brukar därmed framhålla vilket fredligt och hyggligt folk vi är.

Vår genom tiderna utprovade metod att leva i fred för egen del har varit att umgås med alla krigets huvudkontrahenter och kanske varit lite vänligare stämda gentemot den part som för tillfället såg ut att ha överhanden. Den strategin fungerade trots allt briljant under andra världskriget. Sverige satt på läktaren medan de andra gjorde upp samtidigt som vi spelade under täcket med praktiskt taget alla dem som faktiskt stred. Konstigt egentligen hur vi lyckats göra en dygd av det som andra kan ha betraktat som egennyttig feghet. Churchill lär inte ha varit särskilt förlåtande. Stalin föraktade oss nog bara, särskilt efter baltutlämningen. Göring ska ha betraktat oss som ”svin i smoking”. Kanske är det bara vi själva som ser något hedervärt i denna ovilja att ta strid.

Men kanske är det just det som pågår igen. Kanske har det etablerats ett pactum turpe mellan Sveriges ledare och muslimska kretsar som går ut på att muslimerna efter förmåga håller sina bombmän i schack mot att de får verka fritt och ostört i Sverige. Ungefär som när den svenska regeringen lät tåg med tyska permittenter från Norge passera Sverige för att inte få ett bråk med Hitler på halsen.

Den svenska fredligheten är inte ärofull, men det vore fel att påstå att den inte skulle ha tjänat Sverige väl. Är det så att dagens svenska makthavare vill göra ett da capo? Att vi låter fransmän och tyskar och andra mer stridslystna folk ta kampen mot jihadismen och hoppas att våra europeiska bröder vinner så att vi kan andas ut? Stefan Löfven som vår tids Per Albin?

Trots allt, det finns lite för många tecken på en attityd till militant islamism från det svenska etablissemangets sida som skulle vara obegripligt naiv om det inte vore för just en sådan här förklaring. Att miljöpartiet var infiltrerat utan att det lett till räfst och rättarting blev tydligt för ett tag sedan. Att socialdemokratin är djupt insyltad beskriver Johan Westerholm. Hur det är med övriga partier vet jag inte.

Låt mig få avsluta med ett ganska bra stolleargument. Om det nu ligger till på det här viset som jag fantiserar så kan man förstå den synbara hjälplöshet och eftergivenhet som det politiska etablissemanget uppvisar. Man kan förstå varför ledarna inte förklarar vad de håller på med. Om det inte hade funnits någon sådan logik bakom hjälplösheten så hade politikerna varit hopplöst tafatta. Men så tafatta är de inte. Därför måste teorin vara sann.