Hela poängen med att många av oss invandrare lämnade våra dysfunktionella länder var att undkomma de element som gjorde dem till detta: För att slippa kretinerna och ej behöva förhålla oss till deras destruktiva och bakåtsträvande värderingar.
Vi flydde inte vart som helst. Vi stack till väst. För att leva i jämställda, progressiva och sekulära samhällen.

Tanken var att vi från Sverige skulle försöka påverka våra (under överblickbar tid förlorade) länder åt rätt håll, inte häpet beskåda hur svenska politiker drog Sverige åt fel håll.

På lågstadiet i Iran tvingade rektorn oss att efter morgongymnastiken ropa ”död åt USA, Sovjet, England, Frankrike och Israel”. Min önskan var att Iran skulle spola bort antisemitismen, inte att Malmö skulle översköljas av den. Min förhoppning var att Iran skulle få vänskapliga relationer med USA, inte att jag lönlöst skulle tjafsa med vänstersvenskar förprogrammerade att ständigt fördöma USA och Israel, men oförmögna att rikta en bråkdel av den kritiken mot Iran, Turkiet eller Saudiarabien.

Den ackumulerade galenskapen och år av kompakt feghet, naivitet och beröringsskräck fick mig att till slut tappa hoppet om Sverige och lämna landet 2012: ”Antingen kommer landet få problem med islamism eller med rasism – eller med båda.”

Det är rätt illa, när det är så frustrerande att jobba som journalist i Sverige, att en flytt till Irakiska Kurdistan (!) till slut känns som ett acceptabelt alternativ (och jag är inte ens kurd)!

År 2014 när jag jobbade som lärare i den kurdiska staden Hewlêr (Erbil) brukade några av oss röka bakom skolan på rasterna. Vi jublade varje gång Nato:s enorma C-17 Globemaster III-plan flög över oss inför landning, lastade (antog och hoppades vi) med vapen till kurderna för kampen mot IS.

Ilskna utrop undslapp mig ibland, när jag på mobilen kollade in nyheter från Sverige. ”Vad har hänt?” undrade kollegorna som kunde vara från Mellanöstern, Europa, Amerika eller Oceanien:

• Forskningsassistent på Försvarshögskolan oroar sig för hemvändande IS-terroristers psykologiska hälsa, ty stackarna ”har sett sina vänner dö på slagfältet”.
• En känd svensk radiopersonlighet undrar om IS framfart beror på ”klasskrig”.
• Kolumnist på en av våra största tidningar tycker att det är ”dumt”, nej… ”Synnerligen dumt att förbjuda terrorträning”.
• Muslimsk organisation påstår att hemvändande terrorister inte utgör hot mot Sverige och kallar föreslagen skärpning av terroristlagstiftningen för ”attack mot muslimer”.
• En svensk ledarskribent ser inte någon annan väg än anpassning till IS krav: ”Låt IS få sitt kalifat”.

Ni skulle ha sett kollegornas blickar!

Till slut blev Sverige en bisarr humorföljetong: ”Har svenskarna gjort något nytt?” frågade en kollega.

En dag var jag extra arg: ”Nu pratar de om vikten att ge bostäder och jobb till återvändande ’krigare’.” Nick, en reslig nyzeeländare, utbrast med sin tjocka accent: ”Man, you Swedes are fucking crazy!”

Jag parafraserade Leonidas replik i filmen 300: ”Madness? This is Sweeedeeen!”

Minns ni seriefiguren Obelix catch phrase? ”Ils sont fous ces romains”; ”De är inte kloka, de där romarna”?

I omvärldens ögon är vi svenskar romarna.

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och politisk islam.