Patrik Engellau

För länge sedan föreställde sig människor, efter vad jag har hört, att naturen var bebodd av övernaturliga väsen som människan gjorde bäst i att uppmärksamma och hålla sig väl med. Den bladbekrönta näcken, till exempel, var ett ont väsen som försökte locka människor att dränka sig i diverse vattendrag. Jättar var storväxta, trollkunniga och lite obestämda gestalter eftersom de ibland, efter någon princip som jag inte förstått, var vänligt och ibland ovänligt sinnade mot människorna. Dessutom fanns allehanda demoner, tomtar, troll, spöken och annat oknytt att oroa sig för.

Men dessa varelser var ändå bara småpotatis i förhållande till de himmelska krafter som verkligen var herre på täppan, nämligen Gud och hans entourage av änglar, djävlar, helgon och andra slags hjälpredor. Dessa hade makten över människornas tillvaro och brydde sig faktiskt på daglig basis. Om alla kyrkor i Sverige bad böner för att Gustaf II Adolf skulle ha framgång i kriget kunde det faktiskt hända att kungen avgick med segern i nästa fältslag. Säkert var det förstås inte. Herrens vägar var outgrundliga.

Människans natur tycks vara att tro på saker som hon inte kan se eller få kontakt med annat än genom magi och som hon anser sig böra beveka genom olika slags riter utan att för den skull garanteras något säkert lyckat resultat – och utan att ens kräva sådan säkerhet.

Blodiglar användes inom läkekonsten för att tappa ont blod i hopp om att det skulle leda till hälsa vilket det såklart ibland gjorde av samma skäl som kungen då och då hade framgång i kriget. Kvinnor blev tokiga för att deras livmoder – hysteria på grekiska –, som Hippokrates förklarade, kunde vandra runt i deras kroppar och få förorsaka olika obehagliga andliga utbrott.

Det finns fortfarande gudar, i varje fall en mycket känd, som med listigt och ibland oklart tal förmår entusiastiska anhängare att ta livet av sin nästa, till exempel franska präster i sin kyrka eller nationaldagsfirande fransmän på Rivieran. Ingen vet egentligen vad som motiverar förövarna att genomföra sådana dåd, men ingen vet egentligen heller vad som motiverade folk att en gång i tiden sätta ut mjölk åt tomten. Folk får för sig saker och det behöver inte bygga på evidens och beprövad erfarenhet.

När skolungdomar uppför sig ouppfostrat och stökigt och föräldrar och lärare varken vet ut eller in föreställer de sig att de besvärliga barnen blivit invaderade av ett väsen som kallas psykisk sjukdom, närmare bestämt adhd, och att detta väsen kan betvingas av olika droger som gör barnet lite zoombie-artat och därmed mer lätthanterligt. På 1700-talet gav föräldrarna ibland sina skrikiga barn en slurk brännvin, vilket lugnade dem.

Numera diagnosticeras kvinnor inte längre som hysterikor, utan i stället som ansatta av exempelvis oral galvanism, whiplash-skador eller utbrändhet. Det är säkert ett avsevärt framsteg i någon bemärkelse, men riktigt hur vet man inte. Man vet bara att det är ett framsteg. Deras män medicineras i stället med stattiner mot höga kolesterolvärden vilket också är ett avsevärt framsteg även om man hittills inte kunnat bevisa några positiva resultat.

Ett modernt väsen som påminner om trollen däri att det är mycket starkt och ibland djävlas med människor, i varje fall vissa människor, är patriarkatet. Patriarkatet betyder att män har förtur framför kvinnor och på den punkten vet jag av egen forskning att det är sant. Igår räknade jag nämligen alla bilar som lämnade Hamburgsunds bilfärja i vilka det åkte en man och en kvinna plus eventuella barn för att fastställa den andel där just mannen satt vid ratten. Det verkade handla om nittio procent eller mer. Så patriarkatet finns. Vad kvinnorna gjorde vet jag inte. Kanske var de hysteriska.

Ett mer svåråtkomligt väsen är det strukturella förtrycket. Om jag fattat rätt är detta väsen odelat ondskefullt, mer som en djävul än som ett troll. Och liksom djävulen är det strukturella förtrycket svårt att se i verkligheten, så för att inpränta dess gemenhet kan det behöva gestaltas konstnärligt och visas upp som bild eller text av människor som verkligen förstått dess natur – till exempel djävulen med bockfot i en altartavla respektive strukturförtrycket i form av en förort i en debattartikel i DN Kultur – för att den eventuellt klentroende allmänheten ska komma till insikt. Jag tror att det strukturella förtrycket är lite som arvssynden: det finns överallt och är outplånligt.

Ryska miniubåtar är ett annat väsen som vissa människor bevisligen har sett ungefär som det för fyrahundra år sedan avlades säker bevisning om att utpekade trollpackor färdats till Blåkulla på en kvast. Andra menar att det bara handlat om ljud av minkar och att det alltså till och med var sämre bevisat än påskresorna. Håll med om att det är svårt att veta!

Själv tycker jag att det är betänksamt att sitta i internettäta områden där det bara strömmar allt slags information runt mig och genom mig till omkringsittandes mobiltelefoner. Det kan vara dataspel med olika monster, det kan vara sudoku-fanatiker, det kan vara helt vanliga voicesamtalsgräl om vem som ska ta hand om barnen. Påverkar dessa strömmar och signaler och elektroner och osynliga vågrörelser min hjärna? Det står inte långt på förrän jag kommer ut som strålkäring.