Patrik Engellau

I boken Heretic: Why Islam Needs a Reformation gör Ayaan Hirsi Ali en användbar indelning av muslimer i tre typer. Den första är vad hon kallar Mecka-muslimerna, den stora majoriteten, som följer det slags mildare och fredligare islam som artikuleras i Koranens Mecka-suror. Den andra typen är Medina-muslimerna, salafiterna och de radikala jihadisterna, som lägger tonvikten vid de krigiska och våldsamma Medina-surorna (vare sig de själva ägnar sig åt våldsamheter eller bara stödjer dem som gör det). Den tredje typen är den mycket lilla gruppen dissidenter och reformister som arbetar för att islam ska genomgå det slags reform som kristendomen fick erfara för femhundra år sedan och som gett de kristna troende distans till sin heliga bok.

Västerlandet är enigt i sitt fördömande av Medina-muslimerna. Men västerlandet har inte bestämt sig för hur det ska förhålla sig till de två övriga grupperna. I själva verket har västerlandet för det mesta inte ens gjort klart för sig att det finns olika slags muslimer, utan dragit alla över en kam.

En vanlig uppfattning som ofta artikulerats i den svenska debatten är att de krigiska Medina-muslimerna egentligen inte är riktiga muslimer utan tillhör någon urartad variant som inte kan läsa rätt innantill i Koranen. Hillary Clinton verkar dela ungefär den uppfattningen. Hon menar att de icke-muslimska bedömare som framhäver existensen av ”radikal islamisk terrorism” är ”besatta”. ”Det är inte islam självt som är vår fiende”, säger hon. ”Muslimer är fredliga och toleranta människor som inte har något som helst samband med terrorism”.

Problemet med den synen på islam är,  vad jag kan förstå, att den bygger på ett sakligt missförstånd av innebörd att exempelvis Islamiska staten inte skulle ha någon religiös täckning för sina handlingar eller sina ambitioner att införa sharia-lagar. Den sortens argumentation kan kanske vilseföra svenskar och amerikaner, men knappast muslimer. Enligt det internationella opinionsundersökningsföretaget Pew finns i många muslimska länder en massiv majoritet just för tanken om att införa sharia-lagar.  I Afghanistan vill 99 procent av befolkningen att sharia ska bli gällande lag. Det gäller alltså både Mecka- och Medina-muslimer (och antyder hur vanligt det är med reformister).

En som har en annorlunda uppfattning är Donald Trump, som strax efter Orlandomassakern höll ett politiskt tal i ärendet. Han sa att han hade planerat att avslöja Hillary Clinton i talet, men att terrordådet nu var viktigare att förhålla sig till (vilket inte hindrade honom från att förtala Clinton ett antal gånger). Trump förklarade att västerlandets fiende var det radikala islam, således Medina-muslimerna, men att eftersom man inte visste vem som var vem så skulle USA, under hans presidentskap, stoppa all invandring från ett antal muslimska länder tills man fått en ny invandringspolitik på plats som skulle kunna rädda det amerikanska folket från nya terrordåd.

Exakt hur den nya politiken skulle se ut blev väl inte alldeles klart, men hans politik verkade stå på tre ben.

Det första benet var att säkerhetsmyndigheterna ”som idag hålls tillbaka i sitt arbete av presidenten” skulle få alla resurser och all frihet de behöver för att skaffa sig total kontroll över situationen.

Det andra benet var att ständigt framhäva att det i Amerika är amerikanska värden som gäller. Det är inget fel på muslimer, sa han, under förutsättning att de accepterar och bekänner sig till amerikanska värden. På den punkten tänkte han aldrig kompromissa. Aldrig.

Det tredje benet hängde ihop med uppfattningen att presumtiva terrorister alltid på ett eller annat sätt i förväg ger sig till känna i sin egen närmiljö. När en muslim radikaliseras så har det, kan man anta, upptäckts av andra muslimer i de sociala sammanhang där den radikale rör sig. Och om dessa inte anmäler sådant till myndigheterna, utan ett terrordåd inträffar, så kommer de att bestraffas eftersom de alltmer effektiva säkerhetsmyndigheterna i efterhand kommer att kunna upptäcka underlåtenheterna.

Man undrar vad detta skulle betyda för den personliga integriteten. Man undrar kanske också hur mycket kränkning den personliga integriteten kan – eller måste få – tåla.