Mohamed Omar

Politikernas tal i Almedalen om svenska värderingar är ”svammel”, menar Per T Ohlsson i artikeln ”När anden släpps ut”, införd i Sydsvenskan den 24 juli. Den farlige anden som aldrig borde ha släppts ut heter ”nationalismen”.

Ohlsson menar att Sverigedemokraterna är glada för att anden släppts ut eftersom partiet skulle odla en ”metafysisk föreställning” om att ”Sverige och svenskarna är överlägset allt och alla”. Var har han fått det ifrån? Det är ingen föreställning som jag stött på i SD:s program. Inte heller har jag hört ledande sverigedemokrater påstå att Sverige är överlägset alla andra länder.

Hur mäter man förresten överlägsenhet? Det beror på vilken måttstock man använder. Om man mäter BNP per capita så är Sverige överlägset många andra länder med lägre BNP per capita. Man kan också mäta läskunnighet. Där ligger vi bra till. Det finns alltså exakta sätt att rangordna länder. Det behövs inga metafysiska föreställningar. Det finns dock inget land som överlägset alla andra länder i alla avseenden.

Lingvister räknar svenskan till ”de starka språken”. När jag läste en kurs i lingvistik vid Uppsala universitet hade vi en lärobok som hette ”Språktypologi och språksläktskap” av Lars-Gunnar Andersson. Där introducerades ett ämne som kallas ”ekologisk språkforskning”. De som sysslar med detta ämne klassificerar språk utifrån bland annat antalet talare och status, ja, indelar dem i ”starka” respektive ”svaga” språk. Så inte bara länder går att rangordna utan även språk. Svenskan hör till de starka språken.

Hur mäter man ett språks styrka? Ett sätt, förklarar Andersson, är att utgå från antalet talare, såväl modersmålstalare och andraspråkstalare. Ett annat sätt är att undersöka vad man kan ha språket till: om det har ett skriftspråk, om det trycks tidningar och litteratur, om det finns utbildning på språket och i så fall upp till vilken nivå. Majoriteten av världens språk används överhuvud taget inte i skolundervisning.

Vare sig man tittar på antalet talare, utbildningsmässig styrka eller tillgången på litteratur så är svenskan ett starkt språk. Man kan alltså säga att det svenska språket är starkare än till exempel swahili, ett bantuspråk jag har studerat. Men samtidigt är det självklart svagare än engelskan.

Vi kan alltså konstatera att både länder och språk kan rangordnas. Det beror på vilka faktorer man tittar på. Vissa ligger då bättre till än andra. Men nationalismen är också en känsla, en känsla av att det här är ”mitt”. De allra flesta föräldrar känner starkare för sina egna barn, även om andra barn är mer begåvade och mer framgångsrika. Det är inte en känsla som är grundad i prestationer utan i det enkla faktum att det är ”mitt barn”. De flesta svenskar tycker mer om Sverige än andra länder, inte för att det är överlägset andra länder, vare sig man mäter BNP eller något annat, utan för att det är deras land. Detsamma gäller språk; jag föraktar inte det franska språket. Tvärtom, jag högaktar det, men jag har en starkare känsla för svenskan eftersom det är mitt.

Sedan går Ohlsson vidare till frågan om ”svenska värderingar”, till vilka brukar räknas frihet, jämlikhet, jämställdhet, tolerans och öppenhet. Han ifrågasätter dock om dessa värderingar verkligen kan kallas svenska eftersom de utgör ”ett arv från upplysningen, gemensamt för den västerländska civilisationen”.

Men mig veterligen har ingen som talat om dessa svenska värderingar någonsin påstått att de bara är svenska, det vill säga att de inte skulle finnas någon annanstans, eller att de skulle vara skapade av bara svenskar. Det som har påståtts är att dessa värderingar är svenska, vilket är sant. Mot detta kan inte Ohlsson invända. Låt mig återigen använda liknelsen föräldrar och barn. Om jag som pappa säger om min son att ”det här är min son” så betyder det inte att han inte också är mammans son. Jag behöver inte säga ”det här är vår son, min och hans mammas son”. Att värderingarna är svenska betyder inte att de inte samtidigt kan vara tyska, franska, engelska och så vidare.

Värderingar förändras och när vi talar om svenska värderingar utan att lägga till något annat adjektiv som ”äkta” eller ”riktiga” eller en tidsangivelse som ”på medeltiden” syftar vi på de nuvarande svenska värderingarna, vilka är allom bekanta. Svenskars värderingar är väldigt lika andra västerlänningars värderingar, men väldigt olika värderingarna som råder i till exempel Egypten och Irak med flera islamiska länder. Det finns flera tillförlitliga undersökningar som visar på detta. Därför uppstår ibland så kallade ”kulturkrockar” när människor från länder med väldigt annorlunda värderingar möter det svenska samhället.

Ohlsson avslutar sin artikel med en varning: det som idag är försvar av ”svenska värderingar”, menar han, kan imorgon vara krig mot ”osvenska idéer”. Men sade han inte nyss att frihet, jämlikhet, jämställdhet, tolerans och öppenhet var de svenska värderingar som det numera är mode att omhulda? Det kan väl inte vara fel att ta strid för dem? För motsatsen är ju ofrihet, ojämlikhet, ojämställdhet, intolerans och inskränkthet.