Patrik Engellau

När jag var sexton år började jag i amerikansk skola och fick kontakt med amerikansk kultur. En sak som gjorde starkt intryck på mig var det amerikanska ”vi”. Vilken korvgubbe eller taxichaufför som helst kunde tala om ”vår utrikespolitik” som om han själv suttit i regeringen. Då förstod jag det sanna och märkvärdiga i Abraham Lincolns ord från Gettysburgtalet där han beskrev den amerikanska regeringen som en regering ”of the people, by the people and for the people”. Ett styre tillsatt av folket, bemannat av folket och med folkets intressen för ögonen.

Några årtionden senare blev jag chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau. Det ingick i jobbet att ha kontakt med landets politiska ledning, alltså presidenten och ministrarna. Jag fick en aning om hur de tänkte. En sak som gjorde starkt intryck på mig var det guineabissauanska ”o povo”, folket. Ledningen, som kallade sig socialistisk, var besatt av ambitioner att göra bra saker för folket. Men en sak var underförstådd, nämligen att de själva inte tillhörde folket. Folket var de okunniga, illiterata bondemassorna. Själva hade ledarna gått i skola, flera stycken på fina universitet i Portugal och talade felfri portugisiska. Och ledarna hade inte tillsatts av folket utan av partiet på något sätt, alltså av sig själva. Jag stod inför ”a government not of the people, nor by the people, but for the people”.

(Sedermera har det blivit ändring på det där. Nu har det tagit slut med ”for the people”.)

Mellan dessa två extremer inordnar sig alla världens regimer.

Nu kanske du tror att jag menar att USA är bra och Guinea-Bissau dåligt och att alla politiska kulturer borde härma USA. Så tror många romantiskt folkpartistiska människor. George W. Bush var en sådan. Han invaderade Irak och tog bort Saddam Hussein för att det irakiska folket skulle få tillfälle att utveckla sitt inneboende demokratiska sinnelag, bilda politiska partier och gå till fredliga val.

Då, år 2003, trodde jag likadant som George W. Bush. Det var korkat av mig och ett bevis på att jag inte dragit tillräckliga slutsatser av mitt jobb i Guinea-Bissau. Ty ”o povo” – folket – var, borde jag ha övervägt, precis som den socialistiska regeringen i Guinea-Bissau menade, en annan art som inte var redo att styra. Därför hade det varit rimligt att jag – till skillnad från George W. Bush, som troligen inte hade erfarenhet av andra kulturer – åtminstone hade funderat över irakiernas demokratiska kompetens och läggning. Hade detta folk mognaden?

Samtidigt som jag så fräckt formulerar dessa stötande synpunkter av innebörd att icke-demokratiska dominerande skikt eller klasser ibland har fog för sin uppfattning – alltså att folket inte bör tillfrågas – så tänker jag på situationen i Europa och enkannerligen Sverige idag. När jag läser ledande politikers förfäran över Brexit-röstarnas otillräckliga kompetens och karaktär känner jag mig som förflyttad till Guinea-Bissau. Det landets ledare skulle aldrig ha kommit på tanken att fråga folket. Liberalernas Birgitta Ohlsson kritiserar David Cameron för att han varit så urbota korkad att han bett om en folkomröstning.

Den stora frågan är om vi egentligen tror på demokratin. ”Vi” betyder i det här fallet både ”jag och alla andra medborgare som tycker oss begripa något” och ”våra politiska ledare som också tycker sig begripa lite bättre”. Det är inte bara Birgitta Ohlsson, utan många andra ledande politiker i flera länder, som hittat skäl att inte fråga folket mot bakgrund av en misstanke att folket inte har den tillräckliga mognaden.

Är Sverige som USA och Storbritannien eller som Guinea-Bissau? Eller annorlunda formulerat: är svenska folket mera som självsäkra, mogna, kulturellt kompetenta amerikaner och engelsmän eller mera som okunniga och demokratiskt obildade guineabissauaner? Är det oförsiktigt av det dominerande skiktet i Sverige (och det övriga Europa) att låta folket bestämma?

Samhällsordningen är inte så säker och stabil. Men vad beror osäkerheten på? Är det för att högerpopulister uppviglar ett folk som blivit alltmer skränigt, ansvarslöst och okunnigt, en pöbel kort sagt? Eller är det för att ett dominerande skikt avlägsnat sig så långt från folket att skiktet betraktar vanliga människor som en okunnig pöbel?