Vansinne är att bete sig som förr, men ändå hoppas på ett nytt resultat.

Jag började jobba som skribent 2005. Mitt fokus hamnade snart på islamism och integration. Om de föregående åren ska jag uttala mig med försiktighet, men 2005 och framåt har jag följt, deltagit i och genomlevt den svenska debatten om nämnda ämnen.

En fråga till Sverige: Har vår syn, attityd och våra åtgärder under det senaste decenniet lett till ett tillfredsställande resultat? Är vi nöjda med nuläget? Är vi tillfreds med våra politikers och våra journalisters ageranden och resonemang? Kan vi beskriva dem som varit ansvariga för att leda skutan Sverige som kloka och klarsynta?

Om svaren är ja kan du sluta läsa här.

Du är fortfarande kvar…

När mina föräldrar kom till Sverige år 1987 hade landet förvisso politiska skönhetsfläckar som vi nyanlända ej kände till, eller som i jämförelse med våra egna hemländer inte var anmärkningsvärda. Allt var inte perfekt förr. Likväl var Sverige, utan tvekan, ett av världens bästa länder att leva i. Det hon måhända saknade av kosmopolitisk ”joie de vivre” kompenserade hon med råge i form av trygghet, jämställdhet och social rättvisa…

Jag minns en svensk familjevän som hade turistat utomlands och förfärats över alla gatubarn och tiggare. Denna för mig välbekanta företeelse var helt främmande för vännen och hade skakat om hennes väsen.

Om någon hade påstått att Sverige en dag skulle ha hemlösa som sover på trottoaren i minusgrader, eller att det skulle finnas minst en tiggare vid varje T-banestation i Stockholm, hade jag ansett denne vara galen: ”Det kommer bli ett himla liv, svenskar kommer aldrig acceptera det.”

Ack, så snabbt vi har vant oss.

Om någon hade visat mig rubriker som ”70-åring väntade i timmar på akuten – dog”, ”Molotovcoctail kastad mot buss”, ”stenkastning hindrade insats – en dog i brand” eller ”pensionärer har inte råd att köpa mat” så hade jag antagit att de tillhörde en långtbortistansk tidning.

Sverige var landet där toplessbad på stranden var naturligt; man kunde hantera den mänskliga kroppen utan att omgärda den av tusen tabun. Det var här som jag, efter tolv år av iranska regimens påtvingade könsapartheid och skam- och skuldframkallande propaganda, tack vare skolans sexualundervisning och Kamratpostens Kropp & Knopp-spalt, insåg att min sexualitet faktiskt var fullt normal.

Hade någon berättat att i detta frigjorda land så skulle den ena festivalen efter den andra drabbas av sexuella trakasserier, att fyra gruppvåldtäkter och försök till gruppvåldtäkt skulle anmälas på samma vecka i Kalmar län där jag växte upp, eller att kommunalpolitiker skulle godkänna ”mansfria badtider” så hade jag vägrat tro på det.

Om någon, år 1987, hade sagt att en svensk konstnär skulle leva under dödshot från islamister och dessutom få mer förebråelse än stöd från sina landsmän hade jag skeptiskt skakat på huvudet.

Om någon, år 1997, hade berättat för mig att om drygt 20 år skulle terrorhot höra till Europas vardag hade jag kiknat av skratt. ”I dessa fredliga samhällen? Aldrig!”

Idag lär vi oss geografi via terror: Städer som Ansbach, Reutlingen, Würzburg och Saint-Étienne-du-Rouvray känner vi till genom blodiga dåd.

På 90-talet hade jag, i mitt mest dystopiska mardrömsscenario, inte trott att svenskar skulle tillåta islamister att föra fram sina positioner. Att man skulle ge mediautrymme till religiöst konservativa aktörer. Att man skulle fortsätta ge pengar till organisationer som redan med all önskvärd tydlighet avslöjat sin position på det islamiska spektrat. Att man inte bara inte skulle förpassa personer från dessa kretsar till kylan, utan till och med ge dem maktpositioner.

Att dessa aktörer hårdnackat skulle försvaras av sina egna hör väl till, men att de skulle få skamlöst och obegripligt stöd från vissa svenska politiker, debattörer och till och med ”feminister”?!

Svenska folket öppnade sina hjärtan för länge sedan, långt innan Reinfeldts tal. Gott så, inget fel i det. Men nu är det hög tid för makthavarna att lyssna på folkets uppmaning: Öppna era ögon! Använd era hjärnor!

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och religion.