Patrik Engellau

Kan du tänka dig att ett socialistiskt parti, till exempel socialdemokraterna, för hundra år sedan inte skulle ha haft något att säga om kapitalismen och vad partiet tänkte göra med de privata företagen och äganderätten, kort sagt att partiet inte förhöll sig till samtidens maktordning? Att konservativa partier inte tog någon särskilt ställning i denna fråga går att begripa eftersom de inte såg något problem. Men för de andra blev spörsmålet hur politiken skulle förhålla sig till kapitalet nog nittonhundratalets hetaste fråga, se de ideologiska striderna mellan olika nyanser av socialism, se de oförsonliga striderna mellan olika vänsterpartier, se IB, se löntagarfonderna.

Nu är vi där igen, fast med andra förtecken, men vi pratar knappt om det. Vi ser det framför våra ögon, men vi drar inga slutsatser och vi lyfter inte in det i den politiska debatten, nämligen hur partierna ska förhålla sig till vår tids dominerande makthavare, således det välfärdsindustriella komplexet.

Jag skrev nyligen, apropå den polska regeringens tilltag att byta ut ledningspersoner i sitt statliga tevebolag, att det är mycket svårt, nästan omöjligt, för en regering som vill göra systemskifte att lyckas med detta om den apparat som ska systemskiftas är befolkad med personer som tycker annorlunda.

En av de intressantaste representanterna för det välfärdsindustriella komplexet och dess särskilda intressen är rikspolischefen Dan Eliasson. Han är intressant eftersom han dels är begåvad och kraftfull, dels inte hymlar med sina åsikter. Under Almedalsveckan fick han tillfälle att framföra exempelvis följande uppfattningar:

Om Jimmie Åkesson kräver min avgång så ser jag det som en merit. Jag gillar inte hans politik.

Rikspolischefen har tidigare meddelat att han ”kräks” när han lyssnar på Jimmie Åkesson. Dan Eliasson är inte den ende politiske aktivisten till det välfärdsindustriella komplexets försvar bland svenska ämbetsmän. En annan framstående politiserande företrädare för maktapparaten är generaldirektör Anders Danielsson i Migrationsverket, se exempelvis mina krönikor i ärendet här och här.

Ingen ska tro att det inte finns hundratusentals andra aktivister inom maktapparaten som kanske inte får samma mediautrymme som dessa två alfahannar men omfattar samma ideologi och framför allt har samma personliga intressen som Eliasson och Danielsson, nämligen att komplexets världsbild ska dominera vårt tänkande och att sådana som exempelvis tycker illa om tiggeriet ska skämmas så att de inte vågar yttra sig.

Det är makten hos sådana som Eliasson och Danielsson, samt, såklart, hos politiker som tycker likadant, vilket är de flesta, som gör att Sverige inte ens kan börja ta itu med sina största problem, till exempel skolan.

Dagens Nyheter redovisar en tandlös kommentar kring Eliassons Almedalsyttrande. Ledarskribenten anser att problemet är att Eliasson hade modet att säga vad han tycker, inte att han tycker som han gör. Eliasson borde ha sparat sina uppfattningar ”till snacket kring middagsbordet”, för annars kan det gå som i Polen, där ”domare, direktörer och mediechefer med partibok tillsätts i snabb takt under förevändningen att oppositionens skadliga inflytande håller tillbaka landets utveckling”.

Visst, ämbetsmän ska inte låta som aktivister. Men det stora problemet, som vi borde diskutera, är hur politiska makthavare ska hantera det faktum att de faktiskt är aktivister. De blir inte mindre aktivistiska bara för att folkviljan eventuellt tillsätter en regering med en ny uppsättning ledande idéer.

PS Om du tycker att jag delvis säger emot mig själv jämfört med gårdagens krönika om Public service så har du en poäng. Det här är inte självklart. Det är därför vi behöver en debatt.