Patrik Engellau

För ett tag sedan hörde jag en av Sveriges Radios utlandskorrespondenter med pedantisk noggrannhet förklara skillnaden mellan Rysslands och Sveriges statsägda tevebolag. I Rysslands fall handlade det om ”statskontrollerad television”, slog han fast, medan det hos oss är en fråga om ”public service”. Skönt att få begreppen så redigt analyserade och utredda.

Frågan aktualiseras av att ”högerpopulistiska” partier i olika länder där man liksom i Sverige har statsägda mediekanaler som kanske kallar sig för ”public service” men i stället av högerpopulisterna – ursäkta uttrycket, men dess innebörd är tydlig och måste inte uppfattas som förolämpande – betraktas som förmedlare av speciella, statligt sanktionerade, politiskt korrekta uppfattningar. Den polska regeringen har bytt ut ledningen i sitt statliga tevebolag och partiet Alternative für Deutschland flaggar i sitt program för motsvarande. Många svenskar tycker att man borde göra samma sak här.

Ibland leker jag att jag är statsminister i Sverige och funderar vad jag då skulle göra åt det ena och det andra, i detta fall alltså pk-ismen inom de statliga mediebolagen. (Jag bryr mig inte om att argumentera i frågan om det verkligen finns någon pk-ism i statsägda media, jag bara påstår att den finns.)

Frågan visar sig vara knepigare än jag trodde. För vad ska statsägda media egentligen vara? Ska de garantera saklighet, balans och gott omdöme i nyhetsförmedlingen – eller som det står på Sveriges Televisions hemsida: ”Det är du som via radio- och tv-avgiften betalar för att vi ska finnas. Vi gör program om alla och för alla i Sverige. För tv-avgiften får du program som är oberoende, opartiska och sakliga. I Sverige är det bara public service som har det uppdraget”? Eller ska de statsägda media presentera världen såsom regeringen vill att den presenteras?

Låtsas att sverigedemokraterna bildar regering och bestämmer sig för att göra som polackerna och i strid mot det etablerade regelverket byta ut ledningen för Sveriges Television mot redaktionen på Avpixlat. (Jag säger inte att polackerna gjort något motsvarande, men när man läser protesterna låter det ungefär så.) Min ungefärliga bedömning är att detta vore som att gå från ett fullt pendelutslag åt ena hållet till ett fullt utslag åt det andra. Vore det bra?

Jag tror att det vore farligt. Det vore att helt ge upp tanken på en riktig public service, som trots allt är rätt tilltalande. Jag vet att många inte tror att det går att inrätta en statsägd fullt fungerande public service. Kanske har de rätt. Men det måste gå att komma närmare det idealet än där vi är idag.

En rättning förutsätter emellertid, tror jag, att staten håller fingrarna borta. Det gör den inte idag eftersom den indirekt tillsätter produktionsbolagens styrelse och ledning. När staten faktiskt styr är det nog oundvikligt att mediebolagen åtminstone delvis fungerar som propagandaorgan.

Så vad ska jag i egenskap av statsminister hitta på för lösning att föreslå radio- och tv-avgiftsbetarna? Till slut kommer jag inte på något bättre än demokratin. När vi ändå röstar om riksdag, kommun och landsting kan vi lika gärna rösta om mediebolagens styrelser.

Men jäklar, det är ju i stort sett där vi är idag. Partierna tillsätter styrelsen i den Förvaltningsstiftelse som äger och bestämmer i produktionsbolagen. Ja, vi är ett demokratiskt land. Folkviljan styr. Men folks uppfattningar ändrar sig. Kanske får vi ge oss till tåls till dess att ännu fler väljare tröttnar på pk-ismen i de statliga mediebolagen (och i de andra också, för den delen) och de folkvalda börjar ryta till.

Har du några bättre idéer?