Patrik Engellau

Jag brukar, kanske till leda, rya om det välfärdsindustriella komplexet. Men nu ska jag inte väsnas om komplexet, utan om dess ideologi och tänkande.

Varje makthavare skapar en ideologi åt sig som, när ideologin implementeras och vinner allmän trovärdighet, ger makthavaren mer makt, till exempel högre vinster åt kapitalistklassen, eller, som i det aktuella fallet, fler tjänster och myndigheter samt större budgetar för välfärdsindustrin.

Om alla människor på egen hand kunde fixa all det välstånd de tarvade skulle komplexet inte behövas. För att komplexet ska kunna växa och få mer makt måste därför en över tiden ökande andel av människors välstånd och välfärd vara ouppnåelig för dem själva. I ju mindre utsträckning människor klarar av sina egna liv, desto bättre för komplexet. För att ge två cyniska men illustrativa exempel: för det första att om barn inte lär sig något i skolan är sannolikheten desto större att de blir livslånga klienter hos komplexet och, för det andra, att import av kulturellt avvikande och därför svåranställningsbara människor också ger gott livsutrymme för komplexet.

Värsta tänkbara scenario för komplexet vore det omöjliga att det homogena, monokulturella Sverige från 1950 återuppstod. Tvärtom önskar komplexet en mångfald av sinsemellan delvis inkompatibla kulturer och subkulturer – det handlar inte alls bara om migrationen – i syfte ständigt nya sociala problem ska uppstå som komplexet kan ägna sig åt att framgångsrikt försöka lösa, framgångsrikt, nota bene, i bemärkelsen att komplexet får växtutrymme, inte i betydelsen att de sociala problemen skulle försvinna.

Därför har komplexets ledande skikt, politikerväldet, beslutat att Sverige ska vara multikulturellt.

Det finns ingen allmänt vedertagen teoretisk mätmetod för att kvalitetsmässigt  rangordna de olika kulturer som enligt detta beslut ska finnas i Sverige. Kulturer sitter djupt i människors sinnen. En liten grupp kan tänka sig att ge upp sin egen kultur och assimilera sig in i en annan, men de flesta människor anser nog sin medfödda kultur överlägsen. Det finns ingen överdomare som på stabila teoretiska grunder kan fälla ett objektivt korrekt avgörande om att den ena kulturen är bättre än den andra. Med tanke på att svenska romer under hundratals år valt att inte assimilera sig in i majoritetskulturen måste man anta att de föredrar sin egen. Ingen kan säga att de gör fel.

Däremot kan en betraktare tillämpa ett vetenskapligt synsätt och fråga sig vad som tycks fungera bäst. Man kanske inte vet varför den ena kulturen funkar bättre än en annan, men man kan konstatera att den gör det, till exempel genom att dra slutsatser av att fler somalier migrerar till Sverige än vice versa, vilket förefaller vara ett tecken på att den svenska kulturen och det svenska samhället i avgörande avseenden – och i båda befolkningsgruppernas ögon – är överlägsna de somaliska motsvarigheterna.

Det välfärdsindustriella komplexet, Sveriges dominerande makthavare, vill emellertid inte höra på det örat eftersom ett sådant tänkande skulle undergräva dess egen maktposition. Själva tanken att det skulle finnas kulturer och värderingar som är bättre än andra skulle rycka undan grunden för komplexet. Hela föreställningen om Sverige som humanitär stormakt skulle skakas i sina grundvalar. Hur många tjänster inom skolmyndigheterna skulle inte försvinna om den postmodernistiska föreställningen om att det inte finns någon sanning slängdes på historiens skräphög?

Den konflikt som här uppstår är att vanliga människors dagliga observationer och sunda förnuft ofta går på tvärs mot den ideologi som komplexet vill marknadsföra. Komplexet använder två metoder för att skydda sin ideologi mot människors dagliga observationer och sunda förnuft, nämligen dels intellektuella hjälpkonstruktioner, dels repression.

En intellektuell hjälpkonstruktion är ovannämnda postmodernistiska doktrin, som i extrema fall kan jämställa infall och tyckanden med solida och genomtänkta resonemang uppbackade av evidens och beprövad erfarenhet. I skolan kan barn få lära sig att det inte finns några ”fel”, utan bara olika synsätt. Observationer och sunt förnuft gäller därmed inte längre. Visst kan ett plus ett bli tre, mamma och pappa flyttade ihop och så kom du, lilla älsklingsbarn, se bara!

En annan intellektuell hjälpkonstruktion är föreställningen om strukturellt förtryck av olika slag. Att romer inte assimileras anses bero inte på deras egna val, utan på majoritetssamhällets rasism. Att somaliern väljer att komma till Sverige i stället för att utveckla sitt eget land hemmavid beror på att århundraden av kolonialt förtryck har gjort att landet knappt går att utveckla.

Ibland förädlas hjälpkonstruktionerna till officiell politik, till exempel inom identitetspolitiken, där en hackordning etableras och förekomsten av en rangordning erkänns men förklaras med hänvisning till olika grad av förtryck så att den mest förtryckte befinner sig längst ned i hierarkin och så vidare. För att råda ordning på dessa missförhållanden, som i sista hand, enligt denna teori, beror på det övergripande förtryck som emanerar från det högsta skiktet, i huvudsak vita män, ska ingen högre rankad ha rätt att uttala sig om en lägre rankad. Denna hjälpkonstruktion har till och med vunnit burskap inom rättspraxis, där lagarna om hets mot folkgrupp inte anses kunna äga tillämpning om hetsen riktas mot vita män.

Den andra metoden som komplexet använder för att skydda sin ideologi mot diskussion och ifrågasättanden är repression. Repressionen är inte särskilt sofistikerad. Det handlar till exempel inte om att komplexet ger sig in i hederliga diskussioner med dissidenter enligt normal akademisk praxis där argument och fakta synas och kalfatras. Det handlar bara om att stämpla, slå till och brännmärka med ord som nazist, fascist och rasist eller med något annat okvädande tillmäle på temat strukturell förtryckare. Plus att den som ifrågasätter kan få det svårt med jobbet och försörjningen. Meningen är att den som ifrågasätter ska hotas, skrämmas och framför allt förmås att skämmas. Rädslan för att denna repression ska släppas lös förmår många människor – mig också, fast i avtagande utsträckning – att ålägga sig avsevärd självcensur.

Detta Augiastall måste rensas upp. Det talas om att muslimer måste göra upp med sin religion och sin ideologi. Det måste vi svenskar också. I detta avseende är vi inte så mycket bättre än muslimerna. Vi kan börja med att ta bort alla stadganden om att Sverige ska vara multikulturellt och sedan jobba vidare med att försöka förmå eventuella migranter att assimileras till det svenska samhället.