Patrik Engellau

Man googlar, man läser läroböcker, man slår upp både här och där och så får man reda på att demokrati är att folk får rösta på partier eller representanter som har rätt att utse sig själva till kandidater plus att det finns institutioner som exempelvis ett lantmäteriverk (heter numera lantmäteriet och erbjuder sina tjänster i version ”Lättläst”, ”Teckenspråk” och ”Other languages”, som intressant nog visar sig vara ”English, Meänkieli, Sapmi, Romani, Jiddish samt Suomi”; jag hade tanklöst föreställt mig arabiska, men det språket förekommer såklart tills vidare mer hos bidragsmyndigheter än hos myndigheter som hanterar jordägande).

Föreställ dig att det på detta område av samhället och tillvaron är som på samma sätt som på alla andra områden, nämligen att ett gäng i sitt eget intresse försöker ta kommandot över inte bara regelverket, utan även tänkandet, ja, själva begreppen, till exempel just demokratin.

Det som är gemensamt och kännetecknande för, påstår jag helt fräckt, för alla de demokratidefinitioner som vår tids politikervälde presenterar, är att de handlar om institutioner, alltså vad de själva representerar, typ fria val, flera partier, rimligt oberoende domstolar, maktutövning under lagarna, viss självständighet hos myndigheter, medborgerliga fri- och rättigheter som makten inte antas få rucka på och så vidare.

Emot denna föreställning vill jag emellertid framföra invändningar. Demokrati handlar inte om något som överheten skänker medborgarna. Demokrati handlar om att medborgarna överlåter en del av sitt ansvar för sin tillvaro åt agenter eller ombud. ”Ta hand om kommunen för min räkning medan jag sysslar med annat”, säger medborgaren till kommunalrådet, ”men kom ihåg att sköta dig, för kommunen är min, inte din”.

Skillnaden mellan den etablerade definitionen av demokrati och min definition är, för det första, att den etablerade definitionen inbjuder till slutsatsen att eftersom de valda ombuden är valda så har de rätt att styra över näst intill vadsomhelst, medan mitt synsätt begränsar deras bestämmanderätt till saker som medborgarna överlåtit till dem att bestämma.

Sedan är skillnaden, för det andra, och den aspekten är nog ännu viktigare, att demokratin, om den ska fungera, inte bara består av institutioner som politikerna styr över, utan också måste sitta i skallarna på medborgarna, det vill säga utgöra en del av deras värderingar och tänkesätt. Utan denna förankring i medborgarnas sinnen blir demokratin bara kulisser.

En sådan värdering eller tänkesätt är att man inte ska utnyttja alla chanser och fördelar bara för att man kan utnyttja dem. Om man hittar en plånbok full med hundralappar ska man lämna den till polisen, inte stoppa den i egen ficka. Man ska inte ta hem rullar med toalettpapper från jobbet även om det är lätt att göra det. En liten riksdagsmajoritet ska inte utnyttja sin makt för att helt köra över en minoritet.

En annan värdering är att man ska finna sig i vad riksdag och kommunfullmäktige bestämmer även om man inte gillar det. Det kan man också göra eftersom den majoritet som fattat beslutet enligt föregående stycke inte tänker missbruka sin makt och helt köra över den minoritet man själv tillhör.

En tredje nödvändig värdering är att man måste tåla att andra människor utnyttjar sina rättigheter, till exempel yttrandefriheten, och inte hotar att döda den som yttrar sig nedsättande om ens gud. Det räcker inte med att staten respekterar yttrandefriheten; det civila samhället måste också göra det. (Därmed inte sagt att man måste gilla folk som ger uttryck för exempelvis danskhat eller något annat skändligt och bjuda dem på brännvin som uppmuntran.)

Jag tror inte demokratin i bemärkelsen allmänna val och medborgerliga rättigheter kan fungera i ett samhälle där sådana goda värderingar och tänkesätt inte är djupt och fast iskruvade i människornas hjärnor. I ett klansamhälle, till exempel, där varje klan bara tänker på sig själv blir det inte gärna mer än bara ett val, för den klan som vinner kommer därefter att mosa de övriga och sedan får frågan om makten göras upp med våld. (Hitler och hans gäng hade inte sådana goda värderingar och tänkesätt och därför blev det mycket riktigt bara ett val.)

Om jag har rätt i detta kan man förstå varför president George W. Bushs Irak-krig, tvärtemot presidentens förhoppningar, inte ledde till demokrati. Vad man däremot inte kan förstå är varför George W. Bush (eller jag, för den delen) inte begrep detta redan innan invasionen inleddes år 2003. Västvärlden, som hade haft demokrati i hundra år, fattade inte vad det var som fick demokratin att fungera. Antingen var vi dumma i huvudet eller också tyckte vi det var skämmigt att sätta våra egna värderingar och tänkesätt på den piedestal där de hör hemma.