Nu kan man äntligen diskutera den svenska kulturen utan att behöva skämmas. Vad som är specifikt för oss svenskar. Och vilka kulturella drag som vi sätter störst värde på. Något som de flesta verkar vara överens om är att tillit är en egenskap som är speciellt utmärkande för den svenska kulturen.

TILLIT

Det finns många internationella undersökningar som visar att Sverige är exceptionellt när det gäller tillit. Och det gäller flera aspekter av tillit. En är horisontell tillit. Att man litar på sina medmänniskor, inte räknar med att de ska passa på att lura en så snart de får tillfälle.

Det finns också vertikal tillit – uppåt och nedåt. När det gäller den vertikala tilliten uppåt rankas svenskarna också mycket högt. Vi räknar i allmänhet med att staten vill oss väl, att de som styr vårt land är hyggligt hederliga och kapabla. Att företrädare för det allmänna inte primärt är våra fiender. I alla fall anses vi ha god tillit till staten i jämförelse med andra nationer. Det är möjligt att det som har hänt under det senaste året kan ha gjort genomsnittssvensken mindre benägen att känna tillit till andra människor och till dem som styr vårt land. Såvitt jag känner till finns inga aktuella internationella tillitsundersökningar som visar hur det förhåller sig med den saken.

Sedan finns det också vertikal tillit i den motsatta riktningen. Det vill säga statens tillit till att medborgarna förstår sitt eget bästa. Att man äter och dricker på det sätt som är mest hälsosamt. Att man organiserar sitt familjeliv på rätt sätt, exempelvis när det gäller ansvarsfördelning, uttag av föräldraledighet eller karriärsatsning. Att man ägnar sig åt fritidsaktiviteter som är uppbyggliga. Det finns – fortfarande så vitt jag känner till – inga internationella undersökningar som visar hur hög statens tilltro till medborgarna är i Sverige. Mitt grundtips är att Sverige skulle rankas mycket lågt på den skalan.

En orsak till att vi i Sverige har hög tillit till våra medmänniskor är att vi oftast tycker likadant. Vår kultur prioriterar konsensus framför konflikt.

KONSENSUS

Den svenska konsensuskulturen slår igenom på alla nivåer, från det vardagliga mötet mellan människor till samhällsdebatten. Den som på utropet ”en sådan härlig vinterdag!” svarar ”jag avskyr alla väder med minusgrader” bemöts med bestörtning, misstro och förvirring. En svensk som gör ett påstående väntar sig inte att mötas med ”jag tycker tvärtom” (så som är fallet i exempelvis Frankrike). Allt samtal mellan människor har i stället till syfte att söka sig fram till den punkt där man är överens. Det är konsensuskulturen.

På individnivån är konsensuskulturen oförarglig, om än något andefattig. Allvarligt blir det när samma kultur lägger sin kalla hand över samhällsdebatten. På den politiska nivån talar man om ”problemformuleringsmonopolet”. Och i media ”springer alla åt samma håll när drevet går”. Riktigt allvarligt är det när samhällsdebatten präglas av en sådan grad av konsensus att avvikande röster demoniseras eller inte bereds utrymme i etablerade media. Då handlar det om ett hot mot den fria opinionsbildningen.

DEN FRIA OPINIONSBILDNINGEN

Den fria opinionsbildningen i Sverige är grundlagsskyddad genom bestämmelser om åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Tanken att samhället utvecklas på ett gynnsamt sätt om olika uppfattningar kan framföras offentligt och ställas mot varandra är ett barn av upplysningen på 1700-talet. Men för att en dynamisk samhällsdebatt ska uppstå räcker det inte med en formell frihet att sprida kontroversiella åsikter. Om opinionsbildningen inte är fri också i praktiken, om den inte kan ta ut svängarna och botanisera också i det kontroversiella, i det opassande, i det som utmanar konsensuskulturen, då får vi en situation där gamla eller dåliga idéer inte möter det motstånd de behöver. En situation där nya och bättre idéer inte får fotfäste i opinionen. Det är den situation som vi i dag befinner oss i, och som i sin tur har konsekvenser för demokratin.

DEMOKRATIN

Frågar man vad som konstituerar en demokrati svarar de flesta någon variant på ”ett system där den politiska ledningen utses genom val med allmän och lika rösträtt”. Är då dagens Turkiet en demokrati? Eller Libyen och Irak? För att inte tala om dåvarande Sovjetunionen? En alltför ytlig och enkel syn på demokratibegreppet har fått de flesta att oreserverat jubla över Erdoğans snabba seger över de militära kuppmakarna. Och samma inskränkta demokratibegrepp ligger bakom föreställningen att de libyska och irakiska folken enkelt kunde räddas från diktatur genom militära interventioner.

En demokrati i djupare mening kräver mer än så. Allmän och lika rösträtt är givetvis en första förutsättning, och innebär att en minoritet inte kan förtrycka majoriteten. Men till det krävs också en fungerande rättsstat, som bland annat hindrar majoriteten från att förtrycka minoriteten. De regimer som röstas fram i allmänna val behöver ju inte med automatik vara gynnsamt inställda till de mänskliga rättigheter som vi normalt förknippar med ett fritt samhälle.

En tredje förutsättning för verklig demokrati är att det finns alternativ att välja mellan. Den saken saknades i Sovjetunionen, och därför var det kommunistiska systemet inte någon demokrati, trots allmänna val med högt valdeltagande.

En pall måste ha minst tre ben för att stå stadigt. Jag menar att en demokrati också kräver minst tre ben för att vara värd namnet. Det första är allmän och lika rösträtt, det andra en fungerande rättsstat. Men det tredje benet, som jag menar är lika viktigt som de två andra, är en fri opinionsbildning som ger medborgarna tillgång till alternativ att välja mellan.

Så om man följer tankekedjan från tilliten, via konsensuskulturen, över problemen med den fria opinionsbildningen till förutsättningarna för en fullödig demokrati: skulle slutsatsen vara att den svenska tilliten utgör ett hot mot demokratin? Det kan ändå vara värt att fundera över.

Lennart Göranson är pensionär och har tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Konkurrenskommissionen.