Patrik Engellau

Nu ska jag presentera några anstötliga synpunkter som antingen får dig att ånyo ifrågasätta min tillräknelighet (och kanske helt avskriva den, vem vet?) eller också att finna att dina insikter om vårt nuvarande tillstånd ytterligare fördjupats.

Den svenska staten, enkannerligen välfärdssystemet, är gjort för 1950-talets svenska människa. Denna människotyp, Homo Assimilatus, karaktäriserades av en djupt rotad vilja att passa in och förkovra sig i det existerande samhället som uppfattades som i grunden gott även om det fanns mycket att reta sig på och mycket kvar att reformera. Ungdomar strävade efter att assimilera sig in i vuxensamhället, en strävan som inte minst manifesterades i en avsevärd lärdomshunger som kunde tillfredsställas exempelvis av egenstudier, i kvällslampans sken, av korrespondenskurser hos Hermods studieinstitut.

Välfärdsstaten byggdes för att motsvara Homo Assimilati önskemål, till exempel genom att erbjuda kostnadsfri utbildning för envar. Ett annat verktyg som välfärdsstaten ställde till den ambitiöses förfogande var Arbetsförmedlingen, som kunde informera en ung umeåbo att det fanns ett lämpligt jobb i Göteborg, något som umeåbon kanske inte kommit på av sig själv före Internet. Det kunde undantagsvis gå så illa för Homo Assimilatus att han tillfälligt fick det svårt med försörjningen. Då klev välfärdsstaten omtänksamt och diskret in med inkomstersättning tills vederbörande klient kravlat sig upp på banan igen, vilket var hans främsta ambition.

Sedermera har en ny människotyp utvecklats i vårt samhälle, Homo Servilis. Kännetecknande för denna människa är att han inte i första hand eftersträvar att assimilera sig till, ingå eller uppgå i det existerande samhället, som han lite föraktfullt kallar Svensson-samhället eller svenne-samhället. Den nya typen uppstår inte alls bara genom migration av Homo Servilis från andra länder, utan har också uppkommit genom mutation av etniskt svenska Homo Assimilatus. Idag samexisterar arterna ungefär som signal- och flodkräftan.

Etniskt svenska exemplar av Homo Servilis igenkänns exempelvis på att de uppskjuter sitt inträde på arbetsmarknaden samt sin föräldradebut till långt över trettioårsåldern. De känner ingen längtan efter att anpassa sig till Svensson-samhället eller rättare sagt till de positioner i Svensson-samhället som de har en chans att få. Gärna tv-kock men inte lagerarbetare. Importerade exemplar föraktar ofta svennar och anstränger sig till och med att anlägga ett slags protestdialekt – Rinkebysvenska – för att markera sin motvilja mot anpassning och assimilation.

Sin beteckning har Homo Servilis fått därav att hans beteende påminner om slavens (slav heter servus på latin med adjektivformen servilis). En slav gillar inte sitt arbete och gör till sin ägares förtvivlan allt för att maska. Ägaren vill helst inte skada slaven eftersom slaven representerar ett kapital som ägaren inte vill förfara. Varför skulle slaven arbeta, han får ju mat i alla fall? Insikten att han är ett stycke kapital missbrukas gärna av slaven som vet att han får mat även om han maskar eftersom ägaren vill bevara honom så intakt som det bara går. På motsvarande sätt maskar Homo Servilis med de jobb, ofta konstlade jobb, exempelvis instegsjobb och nystartsjobb och sådant, som ägaren, alltså välfärdsstaten, vill förmå honom att engagera sig i.

Homo Servilis vill inte engagera sig. ”32 000 skulle traineejobben bli. I dag är de 115 stycken”, skriver Roland Paulsen i Dagens Nyheter. ”20.000 skulle extratjänsterna bli. I dag är de 617 stycken”.

Felet är att välfärdsstaten fortfarande tror att den har med Homo Assimilatus att göra. Det har den inte. Det finns visserligen ett stort antal av den arten kvar, men välfärdsstatens klienter består till allt större del av Homo Servilis. Det är ingen idé att skicka dem på kurs eller hittepåjobb vars syfte är att underlätta för klienterna att assimilera sig. De vill inte assimilera sig.

En av dem som inte tycks ha fattat detta är moderatledaren Anna Kinberg Batra. I Almedalen föreslog hon att migranter ska tvingas till sfi-undervisning. Dagens Nyheter rapporterar:

På sin presskonferens i Visby fick Anna Kinberg Batra frågan om hon undersökt varför så många människor uteblir från Sfi-undervisningen, som trots allt är gratis.

”Varför man inte går dit spelar mindre roll, mitt budskap är att man ska gå dit”, blev svaret. 

Moderatledaren tror uppenbarligen att vi har med Homo Assimilatus att göra. Det är ingen mening att skicka en Homo Servilis på en utbildning som han inte vill ha. Det är inte lärarens budskap som skapar insikter, utan elevens vilja att lära. Om den viljan saknas är utbildningen förfelad.

Det som ger Homo Servilis makten att krångla och ställa krav är att han har en ägare som vill skydda slaven för att inte förlora sitt kapital, i detta fall alltså staten, som tänker försörja Homo Servilis även om han inte arbetar, vilket Homo Servilis är medveten om.

Troligen är enda lösningen att släppa slavarna fria så att de måste försörja sig på egen hand och inte kan fortsätta utpressningen mot den svenska 1950-talsvälfärdsstaten.

Men låt mig varna: detta är möjligen oundvikligt, men likafullt ett högriskprojekt. Den industriella revolutionen skapade ett proletariat av arbetare som var fria i bemärkelsen att ingen gammal gemenskap kände ansvar för dem. De sjöd av revolutionär lust eftersom de ansåg sig lurade på sin rättmätiga del av produktionsresultatet. Och syndromet ”ge oss en fritidsgård annars bränner vi era bilar” är bara förnamnet på den terrorliknande ilska som ett antal importerade Homo Servilis troligen självrättfärdigt kommer att rikta mot det existerande svenska samhället om detta samhälle nekar dem försörjningen.

Låt mig också varna för att även den svenska 1950-talsvälfärdsstaten har muterat och lärt sig att älska sina slavar som ger den dess existensberättigande. Denna numera statsbärande makthavare låter sig inte lekas med. Med näbbar och klor försvarar den den existerande ordningen. Det räcker med att se rikspolischefen och Migrationsverkets generaldirektör i aktion för att fatta detta. Att sådana statsbärande makthavare numera knutit till sig och åtnjuter hängivet stöd från ett privatkapital som ivrar för välfärdsproduktion, typ Bert Karlsson, gör dem desto starkare.