Ilan Sadé

”Riksdagen är folket främsta företrädare”, står det i regeringsformen. I ett parlamentariskt statsskick som det svenska förväntas det folkvalda parlamentet överlägga och besluta å folkets vägnar.

Hela poängen med parlamentet är att ledamöternas uppfattningar ska komma till uttryck, för att sedan stötas och blötas i en beslutsprocess. Om det inte vore meningen att ledamöternas kunskaper och förankring i folkdjupet skulle spela en viktig roll, kunde vi lika gärna skippa riksdagen till förmån för en renodlad partidemokrati. Partiorganisationerna skulle då, precis på samma sätt som aktieägare eller delägare i en ekonomisk förening, förvärva sin röststyrka och sedan styra på egen hand. I partiernas fall skulle förvärvet ske genom tilldelning i enlighet med utfallet i de allmänna valen. Sådär, fixat och klart!

Under Almedalsveckan bevistade jag två seminarier anordnade av den av Finn Bengtsson grundade 16 juni-stiftelsen, vilka belyste den svenska demokratins sorgliga tillstånd: Leif V Erixell redogjorde för behovet av en författningsdomstol och Anne-Marie Pålsson berättade om tiden i riksdagen som medlem i ”knapptryckarkompaniet”. Pålssons vittnesmål om hur det går till på Helgeandsholmen, med trakasserier, belöningar och försök till censur, ska ses mot bakgrund av resursfördelningen i riksdagen och det svenska valsystemets utformning (intervju med Pålsson om hennes bok finns här;  se även Pålssons senaste gästkrönika på Det goda samhället.) Partiledarna och deras hov har lagt vantarna på ledamotsstödet, som ska gå till administrativa tjänster på riksdagskanslierna. I stället för att vara ett stöd åt ledamöterna i deras arbete blir kanslipersonalen partitopparnas lydiga verktyg. Att det svenska valsystemet dessutom är som gjort för att skapa toppstyrda riksdagsledamöter utan personliga mandat från sina valkretsar gör inte saken bättre.

Pålsson konstaterade under seminariet att när hon skriver krönikor om demokratifrågor är intresset hos läsarna ytterst litet, i alla fall om man jämför med exempelvis texter om invandring. Är svensken således helt ointresserad av konstitutionell debatt? Nja, han borde i vart fall inte vara det. Frågan är ju så mycket större än att några fritänkare till riksdagsledamöter ska ha det trevligt på jobbet. Det är min övertygelse att de konstitutionella svagheterna har bidragit till att Sverige har kunnat föra en så misslyckad och extrem politik inom flera områden.

Vad har galna överdrifter i svensk politik oftast gemensamt? Jo, de bygger på ideologisk trångsynthet och vidmakthålls i förbluffande samförstånd, intill den dagen alla tyst och stilla byter uppfattning och, som rikets konung plägar säga, vänder blad. Se på 60- och 70-talets vandalisering av stadskärnorna till förmån för betongblock och sjöstensfasad. Eller ta skolreformerna som ledde till att skolor värvar elever med löften om fria läsplattor och dataspel (där har vi ännu inte vänt blad, men den dagen kommer). Eller ta den nu havererade invandringspolitiken.

Om samhället har en benägenhet till självskadande konsensus är det givetvis särskilt viktigt att vårda och ge skydd åt dissidenterna, i sann Mill-anda. Det gör man genom en författning som bygger in maktdelning och genom att inte ge partiorganisationer alla resurser. Det finns en poäng med ett parlament bestående av levande ledamöter i stället för en fördelning av döda andelar i föreningen Sverige mellan partierna.

Författningen spelar helt enkelt en viktig roll. Att tro att dagens etablerade riksdagspartier kommer att driva frågan om motvikter till partiorganisationernas makt vore dock en naiv förhoppning. Förändringstrycket måste komma från annat håll.