Patrik Engellau

Med tanke på hur mycket engagemang svenskarna ägnar åt att anklaga varandra för rasism är det konstigt hur lite intellektuell energi som satsas på att förstå företeelsen lite mer på djupet. Fast egentligen är det inte alls konstigt, för den sociala nyttan av begreppet rasism är inte att förstå något utan att okväda den vite mannen och övertyga honom om att han är ond och därför ska skämmas.

Verklighetens rasistiska praktik sönderfaller i åtminstone två typer: den anglosaxiska apartheidrasismen och den brasilianska rasblandningsrasismen. Apartheidrasismen innebar strikt och i lagarna noggrant fastställd åtskillnad mellan raserna. Parkbänkar, skolor, offentliga dryckesfontäner, allt var reglerat så att raserna inte skulle komma i beröring med varandra. Den som hade en droppe svart blod i sina ådror ansågs förorenad och förvisades därför till boende i de svartas kvarter. Något slags kärleksförhållanden över rasgränserna var inte att tänka på. Så var det i den före detta anglosaxiska kolonin USA fram till andra hälften av förra århundradet och i den anglosaxiska kolonin Sydafrika till lite senare.

Brasilien uppvisar ett helt annat mönster. Under de första fyrahundra årens kolonisering kom nästan bara europeiska män, således nästan inga europeiska kvinnor. Männen tog sig inledningsvis indiankvinnor och sedermera, när den afrikanska slavhandeln kom igång, även svarta kvinnor. Följden blev en väl utvecklad rasblandning, alltså just det som den anglosaxiska apartheidpolitiken hade som mål att förebygga. Det brasilianska folket kom att bestå inte av separerade och lätt identifierbara raser, utan av människor med olika grad av vithet eller svarthet.

Därigenom blev det ibland svårt att avgöra till vilken ras en särskild individ skulle räknas. Detta betyder naturligtvis inte att rasismen upphörde – det är klart att en del människor skulle förtryckas – utan bara att klassförhållanden och vars och ens ekonomiska villkor fick mer avgörande betydelse. En fattig mörkhyad man kunde definieras som svart, men om samme man blev rik kunde han avancera till vit. Det berättas att två officerare diskuterade en kollega som just blivit utnämnd till överste. ”Hur kan det vara möjligt”, säger den ene, ”han är ju svart!” ”Det var förut”, förklarar den andre, ”vi kan inte ha en svart överste så han är numera vit.”

Vad är den stora skillnaden mellan apartheidrasismen och rasblandningsrasismen? De vita kvinnorna, naturligtvis. Anglosaxarna hade med sig sina egna kvinnor till kolonierna (fråga mig inte om orsakerna till denna skillnad). De vita kvinnorna ville till varje pris monopolisera de vita männen och förhindra att de gav sig i lag med lokala kvinnor av annan ras. Vita kvinnor anses ibland ha varit förtryckta genom århundradena, men inte så förtryckta att de inte förstod att med kraft och myndighet sätta sin könsprägel på värderingar, vanor och lagstiftning i detta avseende. Apartheidmentaliteten blev i själva verket en av grundbultarna i dessa anglosaxiska samhällen.

Självklart gick väl vita män till svarta kvinnor även där, men det skedde inte alls med den självklara frimodigheten hos de brasilianska männen. För övrigt uppmuntrade den brasilianska staten ensamkommande portugisiska migranter att ta sig indianska fruar. Det ansågs rasmässigt mer fördelaktigt att indianskorna fick barn med vita än med indianer. Helblodsindianer var jobbiga och dög inte så bra som slavar eftersom de enkelt kunde fly tillbaka till regnskogen vars flora och fauna indianerna, till skillnad från nyanlända afrikanska slavar, under tusentals år anpassat sig till och kunde leva med. (De vita kvinnor som fanns i Brasilien var såklart inte helt hjälplösa. Historieböckerna är fulla med berättelser om överklasskvinnor som låter dra ut tänderna på särskilt attraktiva slavinnor som deras män fattat tycker för.)

Så påstår jag att apartheid berodde på kvinnointressen? Det ser ut så. Betrakta påståendet som en intressant hypotes att diskuteras på seminarier i genusvetenskap och så får vi se vad som händer.

PS Bara för att ingen ska anklaga mig för att smussla undan nazismen så vill jag påstå att den nazistiska rasismen påminde långt mer om den anglosaxiska apartheidrasismen än den brasilianska rasblandningsrasismen. Till skillnad från den brasilianska staten förespråkade Hitler aldrig rasöverskridande kontakter.