Mohamed Omar

Den 11 juli publicerade jag här på Det Goda Samhället inlägget ”Han lämnade islam”. Jag berättade om en västerländsk konvertit till islam med namnet Ismaa’eel Abu Adam. Efter sexton år som engagerad muslim hade han beslutat att lämna religionen. Skälen för sitt avfall redovisade han i en YouTube-video med rubriken ”Why I left Islam”.

Huvudskälet till avfallet var att Koranen, som av de troende hålls för Guds ofelbara ord, och profeten Muhammed i texter som anses sanna, tillåter våldtäkt av slavinnor. Ismaa’eel Abu Adam gjorde sitt bästa för att begripa dessa texter, men det gick inte att gå runt dem. De upprörde hans samvete. Jag avslutade inlägget med att konstatera att terrorgruppen Islamiska staten (IS) hämtar sin inspiration från dessa texter.

I en kommentar till inlägget ”Han lämnade islam” får jag kritik av Kashif Virk, en svensk imam inom ahmadiyya-rörelsen. Ahmadiyya är en reformrörelse som grundades av Mirza Ghulam Ahmad i 1800-talets Brittiska Indien. Det mest kontroversiella inslaget i deras lära är att de ser Ahmed som en ny profet, eller hos vissa ”nästan en profet”, efter den arabiske profeten Muhammed. Ahmadierna är diskriminerade och förföljda i flera islamiska länder. I sin kommentar menar Virk att ”IS må söka inspiration i islams skrift, men de är inget annat än likt en dålig hantverkare som sprider förödelse med sitt redskap. Felet ligger hos hantverkaren, ej hos redskapet”.

Ja, förhållandet mellan en religion och dess utövare skulle kunna liknas vid förhållandet mellan ett redskap och en hantverkare. Men hur redskapet är beskaffat är inte helt betydelselöst. Det finns vissa redskap som är särskilt utformade för vissa uppgifter. En skruvmejsel är framför allt till för att skruva i en skruv även om den skulle kunna användas för att slå i en spik. Det är dock betydligt lättare att använda en hammare. En religion som entydigt insisterar på att krig är fel är svårare att använda för att uppmana till krig än en religion som i vissa stycken förhärligar krig för Guds sak.

En religion skulle kunna tolkas hur som helst, den mänskliga fantasin är gränslös, men vissa tolkningar är mer välgrundade än andra. Vissa tolkningar framstår som mer rimliga än andra. Islam bygger huvudsakligen på två källor: Guds uppenbarelse i Koranen och profeten Muhammeds föredömliga leverne och undervisning. Alltså: Koranen och de så kallade ”haditherna”. Tolkningar som stödjer sig på dessa källor har lättare att framstå som rimliga och övertygande för muslimer än tolkningar som har svag eller ingen förankring in dessa källor. Därför är det relevant att inte bara tala om hantverkare, religionsutövaren, utan även redskapet, religionen.

Men Virks kritik stannar inte vid detta. Han anför ytterligare ett argument mot mitt inlägg: ”Om allt som Omar påstått om islam på denna sida stämde, hur är det då möjligt att islam fortfarande är världens andra största religion? Antingen så återspeglar detta Omars negativa syn på mänskligheten, eller att han missat något i sin analys av religionen. För vem vill bekänna sig till en religion som föreskriver våldtäkt?”

För det första har jag i mitt inlägg inte gjort något påstående om att ”islam föreskriver våldtäkt”. Det jag skrivit är att islams källor, Koranen och Muhammeds undervisning, tillåter våldtäkt i vissa situationer. Det är möjligt, som jag angav ovan, att det kan finnas, eller kommer att uppstå i framtiden, former av islam som inte erkänner delar av dessa källor eller hittar sätt att tolka dem på ett icke-bokstavligt sätt eller sätter dem i en tidsbunden kontext som gör dem inaktuella. Det är tydligt att Virk, och kanske även ahmadiyya-rörelsen som helhet, har ett annat sätt att förstå islam än det som har varit vanligt inom den islamiska huvudfåran. I mitt inlägg berör jag dock inte ahmadiyya-rörelsens tro överhuvudtaget utan jag talar om vad som står i islams källor och hur dessa har förståtts inom traditionell islam.

Hur kan så många muslimer fortsätta bekänna sig till islam när islams källor tillåter våldtäkt av tillfångatagna kvinnor? De allra, allra flesta muslimer har inte valt sin religion. De har passivt tagit emot den av sina föräldrar och sitt islamiska samhälle. Ytterst få muslimer har gjort ett medvetet, aktivt val att bli muslimer. Få muslimer har tid, ork och intresse att sätta sig in i vad som faktiskt står i de islamiska källorna. Och även om de gjorde det och fann något som var otrevligt är det inte osannolikt att de bara skulle låtsas som ingenting och gå vidare i förvissningen att ”de lärde har säkert ett svar på det här”. För många är förhållandet till tron inte rationell utan emotionell, det vi brukar kalla ”barnatro”.

Dessutom tillåter inte källorna våldtäkt överallt och i alla situationer. Det exempel jag tog upp handlar om heligt krig, jihad, och de kvinnor som tillfångatogs i detta krig. Den överväldigande majoriteten av världens muslimer är inte inblandade i jihad och kommer kanske aldrig att komma i kontakt med dessa läror och har därför inget omedelbart behov av att reflektera över dem.

Det är riktigt som Virk påpekar att det också finns texter som föreskriver att fångar ska behandlas anständigt. Men det finns alltså även texter som tillåter våldtäkt. I inlägget den 11 juli på Det Goda Samhället nämnde jag vers 4:24 i Koranen i vilken Gud tillåter de muslimska krigarna att våldta kvinnliga krigsfångar. Kontexten och förklaringen till denna vers står att finna i Ibn Kathirs korankommentarer och i Bukhari, Muslim och Abu Dawuds hadithsamlingar. Bukhari och Muslims samlingar anses vara de mest autentiska inom sunnitisk islam. Källorna finns lätt tillgängliga i engelsk översättning på nätet.

Det jag däremot inte tar upp i mitt inlägg är ahmadiyya-rörelsens tro, vilket inte beror på bristande intresse. Tvärtom hade jag under min tid som muslim mycket goda relationer till ahmadier. Jag var positivt nyfiken på deras tro och besökte flera av deras moskéer i Storbritannien. Behandlingen av ahmadier i Pakistan har alltid upprört mig. Dock är mina kunskaper om rörelsen ytliga. Det gläder mig att ahmadiyya-rörelsen tar avstånd från den islamiska huvudfårans traditionella uppfattning i denna känsliga fråga. Och jag önskar Virk lycka till i sitt arbete att övertyga muslimerna om att ahmadiyya-rörelsens uppfattning är ett sannare uttryck för Guds vilja än de läror som förmedlas i Koranen och i klassiska korankommentarer samt i Bukhari och Muslims hadithsamlingar.