Patrik Engellau

Förhållandena är mycket växlande på mitt sommarnöje i Bohuslän. Det händer saker hela tiden. Den ena dagen blåser det från väst och nästa från sydväst. Bara sådär! Man förstår ingenting.

Jag har läst att mänskligheten ibland råkar ut för ännu mer dramatiska skiften än vindkantringar. Till exempel som när sillen gick till i dessa trakter och folk blev rika som troll av att sälja sill och tran:

Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

Men allt som händer samhällena är inte så lyckosamt. På 1600-talet krävde holländska finansiärer att få tillbaka det kapital de lånat till brasilianska sockerplantageägare. Detta gjorde brasilianarna så ursinniga att de gick i krig med holländarna och kastade ut dem ur Brasilien. Då startade holländarna egna sockerplantager i Antillerna som nästan konkurrerade ut det brasilianska sockret varpå nationell kris utbröt i Brasilien och många plantageägare blev utfattiga och tvingades sälja sina slavar. Branschen och den närmast berörda landsändan hämtade sig aldrig.

Noterade du hur omsorgsfullt jag formulerade mig ovan? Jag har ”läst” om storartade samhälleliga förändringar. Jag har nämligen, i likhet med andra nu levande svenskar, inte upplevt några. Jo, på det personliga planet må var och en av oss ha fått vidkännas stora omvälvningar, men inte på det samhälleliga planet. BNP har kanske gått upp någon procent sedan man tittade sist, nu har de bytt ut våra sedlar, Slussen ska visst byggas om. Det är visserligen stort, men inte värre än att man kan ta det med en klackspark. Sverige har lufsat på utan paroxysmer under vår livstid.

Tills nu. Under min vistelse i Bohuslän har jag träffat ett antal så kallade vanliga människor, alltså folk som inte nödvändigtvis bor i Stockholms innerstad och har högre akademisk utbildning. De vet vad väluppfostrade människor får säga och inte får säga i migrationsfrågor, men de räcker med några ledande kommentarer så öppnar de sina hjärtan och låter sin oro, indignation och ångest bryta fram.

Att migrationen skulle få större betydelse för Sverige än något annat skeende under vår livstid har vi alla kanske förstått sedan några år. Men vi har intalats av ledande politiker och andra samhällsföreträdare att verksamheten skulle bli liksom ett nytt sillfiske. Sverige skulle bli rikare. Men nu har vi insett att det snarare blir som att tampas med illistiga holländare. Kommunpolitiker flaggar för rejäla skattehöjningar när det ekonomiska ansvaret för migranterna övergår från staten till kommunerna. Lokalbefolkningen har svårt att komma till på vårdcentralerna och folktandvården är igenkorkad av folk med sämre tandhälsa än vad Sverige har varit vant vid. Det är sådant vanliga människor i Bohuslän pratar om.

Oroar de sig i onödan? Är det i stället som generaldirektör Anders Danielsson nyligen sa till den svenska elit som samlats till Almedalsveckan:

Sverige har inte knäckts av dessa 163 000 som kom 2015. Hur många av er har fått det sämre? Hand upp.

Det finns ingen internationellt vedertagen metod att avgöra när folks oro är befogad och när den inte är befogad. Jag skulle tro att det svenska folket, som aldrig fått uppleva några allvarliga omstörtningar är särskilt känsligt för förändringar som hotar att bli omvälvande till det sämre. En irakisk migrant skulle kanske tycka att svenskarna oroar sig för småsaker. Men nu har vi det folk vi har. Anders Danielsson kan inte upplösa det och tillsätta ett nytt även om han gör aldrig så oförskräckta försök.