Stefan Hedlund

Årets politikervecka i Almedalen har alla förutsättningar att gå till historien som en tid då Sveriges politiska karta ritades om i grunden. I tal efter tal tävlade politiker med varandra om att hylla Sverige och att framhäva vikten av svenska värderingar. Om detta hade skett bara några månader tidigare hade den politiskt korrekta delen av landets journalistkår stämt upp i ett gemensamt bröl om rasism och främlingsfientlighet. Nu kom det bara spridda försök att hålla de invanda ställningarna. Det är uppenbart att någonting har hänt. Frågan är bara vad.

Det enkla svaret är att de etablerade partierna har blivit så skrämda av flyktingkrisens olika manifestationer – alltifrån våldtäkter på musikfestivaler och mord på asylboenden till skräckscenarier om delar av vårt land dit blåljuspersonal inte vågar sig och där svensk lag inte längre gäller. Deras oro över att allmänheten i strömhopp skall vända sig till populistiska partier har inskärpts av Brexit och en allmän europeisk trend mot nationalism.

I ren panik tävlar man därför om vem som med störst värme kan förklara sin kärlek till fosterlandet. I Almedalen vanns denna kärleksliga solklart av Anna Kinberg Batra, som i sitt tal lyckades nämna Sverige hela 71 gånger. Stefan Löfvén kom på andra plats, med 40 omnämnanden, och Jimmie Åkesson först på tredje plats med 39.

Det är frestande att avfärda detta som direkt patetiskt, och att göra sig löjlig över den opportunistiska anpassligheten. Tyvärr finns här dock, vid närmare begrundan, inte mycket att skratta åt. Tvärtom skulle man kunna säga att den nationalistiska yran i Almedalen på ett närmast skoningslöst sätt har visat hur illa det står till i vårt land, och hur oförmögna de etablerade partierna är att utforma en politik som skulle kunna påbörja en läkningsprocess.

Bakom den plötsliga vurmen för att tala om ”svenska värderingar”, ett luddigt begrepp som ingen har lyckats förklara närmare än sill och knätofs, döljer sig allvarliga revor i det samhällskontrakt som i ett fungerande samhällsbygge håller samman stat och medborgare.

Statens grundläggande ansvar är att garantera medborgarnas trygghet, mot såväl yttre som inre hot, samt att upprätthålla ett rättsväsen som säkerställer likhet inför lagen. I Sverige är samtliga dessa tre hörnpelare satta i gungning.

Det svenska försvaret mot yttre hot har efter halvtannat decennium av medveten nedrustningspolitik reducerats till närmast obefintligt. Vårt land är de facto försvarslöst. Talet om en återmilitarisering av Gotland är en genomskinlig bluff, och omfattande avhopp från militära utbildningar visar att personalens förtroende för Försvarsmakten är i något som påminner om fritt fall. Samtidigt hänger sig landets politiska ledning åt bisarra utläggningar om Sverige som en ”moralisk stormakt”, en form av dumdryg och självtillräcklig nationalism som ofelbart skapar irritation hos våra vänner och förakt hos våra fiender.

Allmänhetens oro över att vi inte längre kan försvara oss mot ett yttre angrepp matchas av oro över polisens växande oförmåga att fånga brottslingar och att skapa trygghet i våldsutsatta förorter där bilar brinner och gäng drabbar samman med insats av militära vapen. Allt fler poliser vittnar öppet om att det ”jäser” av missnöje i de egna leden, och i likhet med militären finns hot om massavhopp.

Allt fler pekar nu på Rikspolischefen Dan Eliasson som ansvarig för denna utveckling. Lotta Gröning pekar på att polisen inte längre har några infiltratörer, inga tjallare, vilket försvårar deras uppdrag att lösa brott. Eliasson är i hennes ord en ”katastrof för svensk polis”, en ”byråkrat som leder en polisorganisation i upplösning”. Det finns all anledning att instämma i denna kritik, men samtidigt kan Eliasson inte rå för att han är just Eliasson.

Ansvaret för att han kan fortsätta att ödelägga svensk polis måste sökas på annat håll – hos inrikesminister Anders Ygeman och statsminister Stefan Löfvén – och sannolikheten för att dessa skall visa tillräckligt kurage för att omedelbart tillsätta en ny polischef får nog bedömas som låg på gränsen till obefintlig.

Det är detta som är problemets verkliga kärna. I särklass värst i uppluckringen av det svenska samhällskontraktet är att statsmakten är så oförmögen att stå upp till försvar för rättsstaten, så ovillig att inse att den fundamentala principen om likhet inför lagen är på väg att eroderas, och så räddhågsen inför angrepp från politiskt korrekta journalister att man inte kan mobilisera tillräckligt med kurage för att brännmärka den växande relativisering av rättstillämpningen som i förlängningen kommer att leda till en delning av vårt land.

Av fruktan för att bli brännmärkta som rasister har myndighetspersoner i växande grad valt att huka sig. I direkt strid med grundlagen behandlar man människor olika. Hänvisningar till religiös övertygelse är på väg att bli en förmildrande omständighet. Feminism och kvinnofrigörelse får ge vika såväl inför könsstympning, tvångsäktenskap och hedersmord, som inför att unga kvinnor låses in och nekas utbildning och integration i vårt land. Ett politiskt tabu mot åldersbestämning av ”flyktingbarn”, som i många fall är varken flyktingar eller barn, leder till att unga män med kriminellt förflutet kan begå våldtäkter på asylboenden.

Det är självfallet fortfarande möjligt att vända denna utveckling, men det skulle kräva ett mått av politiskt mod och ledarskap som går långt bortom att förklara kärlek till Sverige, och något sådant ledarskap finns inte inom synhåll. Det ser illa ut för vårt land – trots alla kärleksförklaringar.