Patrik Engellau

Påven Franciskus har sagt så här till den amerikanska kongressen; min översättning:

Näringsverksamhet är en värdig syssla som ägnas att producera rikedom och förbättra världen. Den kan vara en betydelsefull källa till framsteg i det område där den verkar, särskilt om den betraktar skapandet av arbeten som en betydelsefull del av dess tjänster till det gemensamma goda.

Om påven i förväg hade skickat mig sitt tal hade jag framfört två synpunkter.

För det första det där med ”kan vara en betydelsefull källa till framsteg”. Kan vara? Näringsverksamhet är i själva verket den främsta eller rentav den enda källan till framsteg. Det är näringsverksamheten, företagandet, som faktiskt skapat det välstånd som världen fått uppleva. Ytterligare källor handlar egentligen bara om två saker: dels att inrätta institutioner, till exempel trygg privat äganderätt, för att företagandet ska få spelrum, dels kanske att fördela en del av de rikedomar företagandet skapar till människor som av något skäl inte kunnat medverka fullt ut i denna skapelseprocess och därför hamnat i någon sorts ekonomiskt och socialt utanförskap.

För det andra, och här har påven drabbats av en än större feltanke, handlar utvecklingen inte om att skapa arbeten. Utvecklingen handlar tvärtom om att producera samma sak med mindre insats av mänsklig arbetskraft, kort sagt att öka produktiviteten, att se till att den mängd nyttigheter som åstadkoms varje arbetstimme hela tiden ökar. Utveckling handlar om att se till att det behövs mindre arbete, inte mer. Produktivitetsökningen är förklaringen till västerlandets framgångar. Välstånd är liktydigt med att lättare och på mindre tid producera vad vi behöver.

Men om detta varit hela historien hade man kanske kunnat förstå påven och hans mångtaliga åsiktsfränder, för om utvecklingen leder till att färre människor kan producera ”vad vi behöver” så år det klart att samhället står inför en konflikt om människors rätt att ta del av produktionsresultatet bestäms av insatser som från alltfler inte längre behövs. När vi gemensamt producerar så mycket ”som vi behöver” är det många som inte behövts i produktionen och därför inte får någon lön och därmed ej heller rätt till del i produktionsresultatet.

Detta är ett dilemma. Den lösning som marknadsekonomin – eller det västerländska samhället eller vad du vill kalla det – kommit på är att omdefiniera ”vad vi behöver”. Plötsligt behöver vi så mycket mer. Det kallas välstånd. Nästan alla gillar det. När alla behöver mer än tidigare så finns det jobb och sysselsättning även för dem som hotades av uteslutning från arbetsmarknaden.

Jag kan komma på två synpunkter på den här processen, en som jag tycker är töntig och en som jag tar på allvar.

Den töntiga synpunkten är att välståndet är onödigt: ”Hur många platt-teve behöver vi egentligen? Ska folk verkligen resa till Thailand?” Sådant är bara snobberi och dessutom missförstånd, för om folk i stället för platt-teve hade föredragit att konsumera kultur, arkitektur och bildningsresor till Borgå, Luxor och Aten så hade den ekonomiska effekten varit densamma.

Den allvarliga frågan är hur länge detta kan pågå. Hur länge kan mänskligheten fortsätta att utveckla saker som vi strax upptäcker att ”vi behöver”?  Under de senaste årtiondena har ett helt nytt nödvändigt och oundgängligt konsumtionsområde utvecklats, nämligen IT och elektronik. Ingen hade tidigare en aning om att människan behövde och faktiskt skulle ha glädje av en iPad.

Är det möjligt att mänskligheten utvecklar lika oväntade och tillika sysselsättnings- och njutningsfrämjande idéer en gång till? Och sedan gång efter gång i evighet?

Efter kapitalismens genombrott för två århundraden sedan har denna fråga ständigt återkommit. Alltsedan de första sabotörerna slängde sina träskor i maskinerna har det alltid handlat om att folk oroat sig för att bli onödiggjorda av produktivitetsutvecklingen. Och varenda gång har dessa orosanledningar kommit på skam utav att människor kommit på nya saker som ”vi behöver” och som gjort livet enklare och behagligare att leva.

Det borde påven Franciskus betänka.