Patrik Engellau

Jag hoppas att jag inte förolämpar någon läsare, men jag tycker vi svenskar på det hela taget är rätt provinsiella. Ursäkta om jag sätter mig på höga hästar och påstår mig kosmopolit. Provinsiell definieras i detta fall som i avsaknad av insikt om att det existerar radikalt annorlunda kulturkretsar än den egna. Den som bara lärt känna folk i den egna provinsen, där alla tycker i stort sett lika, har inte fått tillfälle att konfronteras med någon riktigt främmande kultur och utgår därför från att det inte finns några radikalt annorlunda kulturkretsar. Den provinsielle tror att alla världens folk i grunden har samma föreställningar och värden som han själv. En provinsiell svensk tror ärligt och uppriktigt att alla andra människor lever i kulturer som i grunden är som den svenska, att alla andra människor egentligen tänker som han själv.

Jodå, den provinsielle svensken ofta varit utomlands i länder där andra kulturer råder. Han har varit i Gambia och glatts åt den främmande kulturens yttre särdrag, de vackra tygerna, de spännande danserna, den kryddstarka maten och sådant. Men den främmande kulturens mer svårtillgängliga och djupare karaktäristika som kan kräva lång samvaro för att bli varse, dem kanske den provinsielle besökaren aldrig ens anar. Vad främlingen anser om rätt och fel, vad han håller för heligt, om han tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, om han menar att krigarens ära är att äta upp sina slagna fiender – till de portugisiska erövrarnas fasa visade sig Brasiliens ursprungsbefolkning för femhundra år sedan ha just denna sed – sådant är svårt för den tillfällige besökaren, som inte ens har ett gemensamt språk med dem han gästar, att notera.

Jag kan ge ett exempel på hur det ser ut när kulturerna skär sig och den provinsielle, som inte kan föreställa sig någon fundamental konflikt, tvingas famla efter halmstrån för att slippa ifrågasätta sin världsbild. I vår kulturkrets är yttrandefriheten helig. Man får uttrycka vad man vill. Hos muslimer är profeten Muhammed så helig att han inte ens får avbildas. Tänk dig nu att en sekulär svensk och en muslim vardera följer sina kulturella instinkter. Svensken gör sitt allra heligaste, nämligen avbildar profeten Muhammed, till exempel som rondellhund, muslimen gör sitt allra heligaste enligt sitt regelverk, nämligen dödar svensken som avbildat profeten som rondellhund.

Till en sådan situation har en normalt provinsiell svensk svårt att förhålla sig. Han kan inte föreställa sig annat än att folk i hela världen tänker som han själv gör. Han måste därför göra intellektuella hjälpkonstruktioner för att få världen att gå ihop. En möjlig sådan hjälpkonstruktion är föreställningen att mördaren är en anomali, en ensam galning som egentligen saknar stöd i sin egen kulturkrets, typ ”Islamiska staten tolkar Koranen fel”. En annan hjälpkonstruktion kan vara tanken att dådets sanna orsak är att svensken själv felat genom att under många år förmena mördaren såväl arbete som bostad varför denne känt sig kränkt och vill hämnas.

Båda dessa konstruktioner befriar den provinsielle svensken från det obehagliga tvånget att ifrågasätta sin grundidé om att alla människor, innerst inne, har en liten svensk som längtar efter att få komma ut, den första konstruktionen genom att definiera mördaren som ett undantag och den andra genom att skylla på mördarens begripliga hämndlystnad. På så vis håller den provinsielle svenskens världsbild ihop, ty både undantag och hämndlystnad finns i svenskens närmiljö i provinsen, så det känner han igen och kan förstå.

Man ska ta seden dit man kommer, säger den provinsielle svensken grötmyndigt. Skulle du acceptera könsstympning och kvinnoförtryck om du av någon anledning tvingades fly till Afghanistan? frågar jag. Självklart inte, säger svensken bestört. Om du inte tänker anamma deras seder, säger jag då, varför räknar du med att afghanistanaren ska acceptera dina? Varför skulle han inte vara lika motvalls i Sverige som du vore i Afghanistan?

Erkänn! Du tror att den inre svensken i afghanistanaren får honom att fatta att ditt synsätt är bättre än hans. Men i verkligheten finns ingen inre svensk som förklarar detta för honom. Han är nöjd med sina värderingar, tack. Skillnaden mellan dig och mig är att du tror att det finns ett slutgiltigt rätt (som råkar vara ditt), medan jag menar att såväl du och jag, å ena sidan, som afghanistanaren, å den andra, är lika djupt och bergfast övertygade om att våra respektive synsätt är det överlägsna.